391 ANBUDETS BINDANDE VERKAN kunna ulläsa av lagens ord.^ I svensk juridisk litteratur från 17()()-talet synes man ha utgått ifrån, att endast det slutna avtalet och inte ett anbud kunde vara bindande fiir någon part.'^ Denna uppfatlning torde ha varit fiirbärskande i svensk rätt fram till mitten av 180()-talet. 1 de tyskspråkiga länderna fiiretogs omfattande ny lagstiftning på olika rättsområden under senare hälften av 180()-talet. Inom eivilriitlen tillkom ny lagstiftning bl.a. pä ohligationsrättens område. Allgemeines Deutsches Handelsgezetshuch antogs 1861, ny ohligationsrättslig lagstiftning i Schweiz 1883. På 1870-talet Ixirjade fiirheredelserna ftir lUilk som antogs 1896. De nya kodifikationerna skilde sig från den äldre lagstiftningen genom mera abstrakta, allmängiltiga regler. Fiirutsättningen f()r den nya lagsliflningen var den utveckling av den handelsrättsliga doktrinen som f()rsiggått i Tyskland under fiirra hälften av 180()-talet.^ Ttmärkande f()r den tyska doktrinen var. att den viljeteoretiska ståndpunkten uppställts som huvudregel. Den innehar, att anbud ej var bindande fcir anhudsgivaren fiirrän det accepterats. Denna ståndpunkt kom också till uttryck i lagtexterna. I dem gjordes emellertid så vittgående undantag från den antagna huvudregeln, alt anbudets bindande verkan i .själva verket blev regel.’’ Frågan om vilken regel som skulle gälla var oklar i svensk rätt under senare hälften av 18()()-talet. Schrevelius ansåg, år 1857, att promittenten var hunden av sitt anbud. Men många var »af annan mening». Schrevelius motiverade sin ståndpunkt med att anhudsgivaren »skidle vara i motsägelse med sig .sjelf, om han icke tillika ville, att det skulle vara imijligt fiir den andre, att antaga anbudet».'^ I'hi annan mening fiireträdde professorn Johan Kreuger. Denne fiirklarade i en uppsats »Om aftal som afslutas medelst - Jlr l.AssKN.s uppfatlning om (icn svenska lagens ståndpunkt. Löfie og Akeej)!. TfR 1S88 s. 25S». •' 1). Nkhrman. Inledning til then swenska jnrisprudenliain civilem. Lund 1725). s. 155 f. C. KÖmg, Lärdomsöfning. Tom II. Sthlm 1745, s. 164. ^ F. WiKACKKR. 1’rivatreehlsgesehielile der Xenzeit. Göttingen 15)52. s. 275). •’ l)as .\llgemeine Deutsche Handelsgesetzbuch 319: 1. Biirgerliches Gesetzhneh 147 st. 2. —.Ifr Sk.arin, NJA II 15)01 nr 1 s. 10. F. SCHRKvri.ius, Liirohok i Sveriges allmänna nn gällande civilrätt. -Vndra delen. 2 ni)pl. Lnnd 1857. s. 388.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=