388 THOMAS MACDOWALL rinj^en är säkerlij^en att söka i det »klassiska» siraffrättssysteniet. vilket var det rådande i luiropa under andra hältlen av 18()0-talet och så även i Sverige efter införandet av den nya strafflagen från 18Ö4. Detta system som byggde på huvudprincipen, skuld, ansvar och ett mot skulden svarande straff, innebar att vedergällningen, avskräckandet och allmäiipreventionen sattes främst i utdömandet av straff.^^ Om institutet villkorlig dom skulle införas i detta system, så förrycktes grunden för princij)er och de värden som systemet vilade på. Men gällde detta icke även institutet villkorlig frigivning? Svaret är säkerligen nej. Kn villkorligt frigiven hade redan blivit dömd och straffet gått i v^erkställighet. Samhället hade därigenom uppfyllt sin plikt att vedergälla brottet. Straffet hade medfört att en avskräckningseffekt uppnåtts och därmed var allmänpreventionen tryggad. Xär en fånge villkorligt frigavs, var detta endast att gå händelserna i förväg; ty frigiven skulle han till slut ändå bli och då villkorlig frigivning endast skulle användas vide de långa strafftiderna rubbades icke det »klassiska» systemets princip, vars huvudvikt var lagd vid tidpunkten för utdiimandet av straffet. .\tt villkorlig frigivning trots detta icke blev infiird förrän 19()ö i Sverige måste antagas ha berott på att instituten togs upp i ett sammanhang här i Sverige och även ansågs böra införas samtidigt pa grund av likhet i syfte och ändamål. Men trots denna likhet var alltså villkorlig dom icke acceptabel för försvararna av det »klassiska» systemet. Institutet avvek i alltför luig grad från det rådande systemets omtalade principer. Detta framgår genomnågra av motståndarnas inlägg i debatten, ^’id det för institutets vidare utveckling så viktiga mötet i Bryssel och från vilket de båda lägren i Sverige hämtade sina argument för och emot villkorlig dom. invände Lammasch att ett införande av institutet skulle komma att rubba det grundläggande sambandet mellan brott och straff, som existerade i folks medvetande och att staten genom en dylik straffeftergift —vilket villkorlig dom ändock fick betraktas uppgivit den förfördelade partens krav på upprättelse.^’ llagstriimer tog vid Nordiska .Juristmötet i Kiipenhamn år 1890 uj)j) en annan betänklighet mot institutet som förelåg bland mot- .Ur ovaii s. 337. \'t'(ierfjällningstaiiken uttalad. som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=