379 OM VILLKORLIG FRKilVNlNG OCH VILLKORLIG DOM inställd till villkorlig dom. Han motiverade sin inställning genom alt peka på sin praktiska erfarenhet som domare, då han funnit stora svårigheter att utdöma rättvisa oeh lämpliga straff inom rådande straffskipningssystem, i vilket man icke nog skiljde mellan tillfällighets- och vaneförhrytare. Han ansåg sig även kunna anta att det fanns stort intresse för införandet av villkorlig dom i Sverige bland de hredare lagren. —»Jag tror mig —på grund af tillfälliga, osökta samtal med män af folket, —både hemma och i utlandet, i straffsaker finner en synnerlig anledning hos de djupa leden af tänkande och välsinnade medborgare, som i sitt dagliga lif ofta nog ha flera och bättre tillfällen än domaren att på nära håll iakttaga och bedöma straffens verkningar efter utstånden strafftid.»“^ Uppström ansåg också att den svenska domstolen var, tillsammans med nämnd, kompetent att handha ett institut som villkorlig dom och diirfiir skulle inga processuella problem uppstå vid infiirandet. Om Uppstriim hade en positiv inställning till införande av institulet till Sverige hade den andre svenske debattören professor Hagströmer en helt motsatt uppfattning. Han betvivlade att institntet fiirtjänade att bli infört i det svenska rättssystemet, emedan den negativa effekt umgänget i fängelset fick på en korttidsfånge var uteslutet i Sverige på grund av det här tillämpade systemet med ensamcell. Dessutom fanns det enligt Hagströmer en rent principiell invändning mot institutet, då straffhotet redan vid fiirsta tillfället icke fungerade som den återhållande faktor som var avsett, utan brottslingen hade genom sitt första brott visat att hot om straffverkställighet icke var tillfyllest för att avskräcka honom. Hagströmer pekade också på en annan betänklighet, nämligen den rättsolikhet vartill institutet kunde ge anledning, emedan man icke generellt ville föreslå att villkorlig dom skulle tillämpas på alla förstagångsförbrytare, utan att detta skulle bedömas från fall till fall beroende på varje individs personliga förhållande, trots att arten av brott var detsamma. Hagströmer ville lösa problemet med de kortvariga fängelsestraffen genom att ge domarna möjlighet att varna plus utdöma böter — »kan man, såsom jag ha förmärkt, att idén om villkorligt domfällande Protokoll vid Nordiska .Iiirislmötet i Köpenhamn 1890 s. 18").
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=