378 THOMAS MACDOWALL Maj:t med begäran av utarbetande och framläggande för riksdagen af förslag till sådan ändring af strafflagen, att framtidsdom blefve införd för första resan begångna mindre brott och förseelser.» -- Det är intressant att konstatera att frågan om villkorlig dom (villkorlig frigivning dröjde ytterligare tre år) nu befanns vara av intresse även för en lekman. I sin ovan nämnda motion framställde Andersson även ett konkret förslag. Villkorlig dom borde endast användas vid förstagångsförbrytelser och dessa fick icke vara av grövre beskaffenhet än att de högst kunde rendera den brottslige sex månaders fängelse eller tre månaders straffarbete. Den brottslige skulle undergå en prövotid på tio år. Som motivering för sitt förslag angav motionären just de synpunkter som framkom vid Brysselmötet och i Wieselgrens framställan. Lagutskottet skrev i sitt utlåtande om den stora uppmärksamhet institutet villkorlig dom väckt i Europa och man omnämnde särskilt mötet i Bryssel. Ur den diskussion som uppstått vid detta möte saxade utskottet särskilt den kritik som därvid framkommit mot detta institut men inte alls stod i proportion till de positiva omdömen, som ju ledde fram till dess resolution för villkorlig dom. Lagutskottet hemställde, att motionen skulle avslås emedan regeringens uppmärksamhet redan var riktad på frågan genom Wieselgrens framställan —men erkände att frågan var förtjänt av lagstiftarnas uppmärksamhet.-^ Debatten i riksdagen blev icke särskilt livlig och riksdagen avslog motionen. Frågan om införande av villkorlig dom var emellertid nu föremål för statsmakternas uppmärksamhet, vilket snart också skulle gälla institutet villkorlig frigivning. År 1890 hölls även ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn. Där diskuterades bland många frågor även villkorlig dom. Huvudtalare var professor Hagerup från Norge, vilken även tillhört deltagarna vid den internationella kriminalistföreningens möte i Bryssel. Denne var klart för införandet av villkorlig dom som det lämpligaste medlet för att ersätta de kortvariga fängelsestraffen. Bland de svenska talare som yttrade sig i debatten var häradshövding Uppström —även han deltog i Brysselmötet —positivt 22 Mot. AK 1890: 9. 23 LU 1890: 49.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=