377 OM VILLKORLIG FRIGIVNING OCH VILLKORLIG DOM niiitesdeltagarna. men de beslöt enhälligt att såsom sin mening uttala, »alt det system som fiir narv'arande råder i afseende å recidivisterna, är felaktigt och alldeles ur stånd att fiirekomma återfall i hrolt samt att hufvudfelen hos detta system vore; 1. hrislande klassifikafion och likartad behandling af vaneförehrytare och tillfällighelsförhrytare. 2. Användandet af allthir kortvariga fängelsestralf, till f(’)ljd hvaraf recidivisterna återinträda i samhällel, ulan alt delta är på tillfredsställande sätt skyddadl». De frågeställningar som blev behandlade på miitet i Bryssel speglade ganska väl de problem som jurister och kriminalpolitiker <“)ver huvud brottades med. Problemen och önskemålen var desamma (iver hela Europa och diskuterades av en elit inom ämnesområdet. Mcilels rekommendationer fick därigenom en myckel stark genomslagskraft i de enskilda länderna. l'>ån Sverige fanns tre jurister niirvarande varav en var presidenten i (i<ita hovriiti, O. W. Slael von Holstein. Han redovisade år 1889 miitets åsikter i NJA 11, varigenom nytt material tillfördes den debatt som tagit fart i Sverige eller Wieselgrens framställan till regeringen i 1'ehrnari samma år. Stael v'on Holstein återkom till frågan om villkorlig dom år 1890 i en ny artikel i NJA 11. 1 denna utgick han från att motivet och förutsättningen fcir infcirandet av villkorlig dom var kampen mot de kortvariga fängelsestraffen. Denna kamp ansåg hirfatlaren icke aktuell i Sverige, då de kortvariga fängelsestraffen här aldrig uldiandes mindre än en månad och då genomfördes i cell. \Md de tillfällen straffet understeg en månad var det omvandlade h<")tesstraff. l‘]n villkorlig dom på h(")tesstraff eller fiirvandlingsstraff var liktydigt med straffets eftergivande, och IVirfattaren slutar: »Då således de IVirhållanden hvilka utgöra fiirulsältningen f(")r och aidedningen till agitationen fcir det villkorliga domfällandels inhirande här i landet lyckligtvis icke fiirefinnes, och det villkorliga domfällandel icke är användbart såsom medel alt inskränka hehofvel af förvandlingsstraff, så torde denna fråga tor niirvarande sakna betydelse för den svenska lagstiftningen.» Delta visade sig emellertid icke vara förhållandet. Vid 1890 års riksdag väckte niimligen Olof Andersson i Hasselbol —säkerligen därvid jiåverkad av Wieselgrens framställan och mötet i Bryssel — i andra kammaren en motion angående: »skrivelse till Kongl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=