367 OM VILLKORLIG FRIGIVNING OCH VILLKORLIG HOM politik. Hill kom härij^enom att betraktas som Englands förste kri mi na1 po1 i t iker. ^ I sina tal pekade Hill ständigt på att den fortWipande iippluckringen av vedergällningsstraffet inte hade kompenserats med ett fiirbätlringsstraff. Detta ledde enligt hans förmenande till att samhället slod skyddslöst gentemot förbrytaren. De kortvariga fängelsestraffen bevarade dennes alhnänfarlighet, enär de varken oskadliggjorde eller förbättrade honom. För att råda bot på detta förhållande hävdade Hill ett fullständigt uppgivande av vedergällningsprincipen och ett införande av förhättringsprincipen. Av detta följde att Hill ville att straffen icke skulle utmätas med utgångspunkl från hrotlets svårighetsgrad utan efter den enskilde f(")rbryfarens förbältringsbehov. Hill utsattes på grund av dessa radikala åsikter ftir en häftig kritik. Meningsmotslåndarna kunde icke acceptera Hills beskrivning av en brottsling som en moraliskt sjuk per.son där behandling i stället för straff var del enda riktiga. 1mi brottsling var enligt deras syn mera värd förakt än medlidande. Man påpekade också att Hills förslag skulle innebära el t kraftigt ingrepp i brottslingens integritet, emedan en behandling skulle ta lång tid i anspråk. Hills strävan fiu' en reform inom kriminalrätten understöddes av hans broder, den skotske fängelsedirektören F. Hill. F. Hill krävde i ännu skarpare ordalag än brodern att vedergällningsstraffet skulle överges. Straff skulle bara utdömas efter grad av grovhet i brottslingens sinnelag. Ändamålet med straffet skulle vara alt bota brottslingen från en moralisk sjukdom och göra honom till en samhällsanpassad individ. 1 väntan på att dessa idéer skulle genomföras rekommenderade F. Hill domarna att för varje brott som kom under deras domvärjo utdöma siraffmaximum, för att man senare, då reformen var genomdriven, lättare skulle kunna omvandla straffet till behandling utan tidsbegränsning. Det är dock av ett visst intresse att hos denna radikale reformator tvivel om förbättringsstraffets överlägsenhet över vedergällningsstraffet insmugit sig beträffande ett brott, nämligen mord.*® Lenz, a.a. s. lOO. Lenz, a.a. s. 107.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=