291 MILITÄR RÄTTEGÅNG I SVERIGE UNDER FRIHETSTIDENS B()RJAN göromål» i tvivel, utan endast fiir att undersöka oin »chefens rekoniinendation haft någon god grnnd». En chef »interponerar» säkerligen inte utan anledning, menade Svarez. Dessutom åheropade han sig j)å 25 domareregeln, som hl.a. sade »att allt straff hör vara till fiirbältring». Skulle nu denne karl, som aldrig tidigare blivit straffad, behöva genomgå det ntdfmida kroppsstraffet, skidle han komma alt få utstå »evärdligt fiirakt» inte minst från hustru och barn. (lenerallöjtnanten Oonstedt erhöll personligen fiiretriide infiir »Kongl. råiten» och talade hir Tråsherg och dennes »supplik». Han hade den erfarenheten, alt när en »god och tluglig» karl straffats med gafulopp miste han all ambition, och hans »liderlighet» tilltog. Han erinrade sig också, att under den tid han suttit som praeses i (lenKrlEen hade sådana ansökningar upptagits till behandling och av domstolen med »lindring och fcirändring i sättet blivit ansedda». Prejudikat fcirefanns således enligt honom. (ieiiKr o LeutRien stannade dock i beslut av innelxird. att då hantlangaren varken var dömd till diiden eller klagade (iver RegKrR:ens dom och då det dessutom skulle vara »ett eftertiinkligt exempel» fiir andra soldater, vilka skulle kunna (iverhopa (ienlvr o LeulRren med liknande ansökningar, kunde rätten ej upplaga frågan till behandling. En minoritet ansåg emellertid, att i anseende till såväl »chefens intercession, som karlens supplik» borde GenKr o LeutlEen kunna upptaga denna ansökan till behandling för att ändra straffarten.Hantlangaren Tråsherg hesvarade sig. 1 en ansökan till K.M:t anhöll han om att få umgälla sitt brott på något annat sätt så att »dess kropp icke blottas». K. M;t beslöt i resolution 12/11 1731 »av gunst och nåder», att straffet skulle förvandlas till 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.*^^ 1'allet blev alltså på K.M:ts bord ett nädeårende, vilket prerogativ dock ej var tillerkänt GenKr o EeutR;en. Arbitrering och felaktigt refererade mål från underrätterna skulle hålla sig till f(ireskrivna lagar och förordningar i sitt dömande var en nödvändighet ur rättssäkerhetssynpunkt. Inte desto mindre kunde det RegKrR:erna Att underdomstolarna GcnKrR;en,s arkiv. Protokoll 17,‘H. s. 59 l’f. Gcn.\u(l:s expe(litionen.s regi.stratiir 1729—1732.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=