170 CLAES PETERSON Stockholms l)orgerskap ingav vid 1726—27 års riksdag en begäran om att möjligheten att inteckna lös egendom skulle avskaffas. Man åberopade som stöd för denna hemställan att filr hållandena på kreditmarknaden kommit i oordning. Även ett missbruk av generalhypoteket hade givit sig till känna. Då en borgenär lät inteckna sin gäldenärs lösa och fasta egendom till siikerhet för sin fordran kunde gäldenären samtidigt pantsätta samma egendom för de andra fordringsägare, som han eventuellt hade. När sedan tvist uppstod mellan panthavarna om bättre rätt kunde gäldenären lugnt avyttra sin Kisa egendom. Borgerskapets skrivelse togs upp vid 1731 års riksdag. Kommerskollegief och magistraten i Stockholm hade yttrat sig i ett votum till förmån f()r generell pantsättning och riksdagen beslöt i enlighet med detta: ». . . Riksens Ständers hijfall. så uthi laga Inteckning, såsom uthi handell och Försträckningar säkerheten och lT)ljakteligen ('.rediten styrkande medell, må så hädaneffter som härtill skiedt fiirmånsrättighet med sig föra, i anseende till Löös Egendomh, samt i 1 § av höghemälte Kongl. Förordning (1730) i så måtto hirklarad blifwa.»^*'’’ Inteckningsfrågan behandlades även i rådet där i huvudsak två olika uppfattningar gjorde sig gällande. Ordföranden i lagkommissionen. greve Cronhiehn, var företrädare för den meningen att inteckningar även skulle omfatta gäldenärens lösa egendom. Generalhypoteket skulle således enligt Cronhielms mening behållas i den gällande svenska rätten. Som svar på borgerskapets klagomål om de olägenheter och faror, som följde med generalhypoteket. yttrade Cronhielm i rådet: »Hwad det widkommer. att man hirmenar, det Crediten, särdeles emellan de handlande, skulle fiirminskas och förfalla igenom Inteckningar uti Dehitorens lösa egendom; så tycks mig, att om slike Inteckningar hlefvve aldeles förhudne och äj tillåtelige, skulle man därigenom hafwa större iiuida och swårhet till att undfå något låhn: ty om låntagaren så finge fritt och effter egit behag disponera sine löösören mer eller mindre, skulle den, som eljest kunde förmås att undsättia honom med något låhn, derifrån afhållas och afsträckas, i stället, att enär han hafwer sin säkerhet uti Debitorens så lösa som fasta egendom, kunde han så mycket bättre bewaka sin rätt, och förwänta ricktig I tskottshancllingar 1731, R 25.')0, H.\. 116
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=