124 STIG JÄGERSKIÖLD »Föruthan all dhetta så haf:a och Rerump. Reclores och Jurisperiti dhetta wäl märckt emot Canonistas att dher man ex niidis promissionibus skulle tillåta Processer, skulle på trätor ingen hhida blifwa. Ty hweni ähr, som icke i hastigheet något lotfwar eller tillsäijer dhet han sedhan ångrar och intet håller? Skulle man straxt dherföre dragas för Rätta? Menniskian ähr mutabilis och omskiffteligh uthi sitt wäsende, tanckar och förehaffwande.» Men det fanns en rättssals, som vållade Stiernhöök bekymmer. Det var det ur Corpus juris canonici, liber sextus så ofta anförda stället: Quod semel placuil. amplius displicere non potest.», avlalshelgdens grundsats. Men, menade Stiernhiiök. denna sats måste rätteligen allenast gälla verkliga avtal: »Hwadh nu dhet anlangar alt mans ordh ähr mans ähra: att det man loffwar om afftonen skall man hålla om morgonen, alt (piod semel placuit amplius displicere non possit; så ähr dhel sådant som kan wäl persvadera een redheligh man att slåå widh sitt löffte, men intet dherföre twinga honom dher till. lilen ährligh man blifuer fidler ändå een ährligh man fast han ex ]nohahili causa ofta fiirendrar sin lyffte och meningh. Sedhan sa obligerar fuller sådana lyfften i: som tillfiirendhe ähr sagt:) naturaliter, men intet civiliter. Man kan idaf sadanne lyfften fuller förmana een, men intet twinga, och dhen regel: Quod semel placuil amplius displicere non potest, ähr förståendes om dhe lyfften som skie effler hetänkiandhe. såsom i C.ontracter och annat. Och will man på andra sijdhan see, så ähre fuller ochså uthi lijka måtto sådana sprak. som synes fria een i sådana fall. såsom dhet: Gaf iag dig min hand eller hreff dherpå? eller ähre dher witnen till? Uwarmedh gifs tillkänna, att sådana jiromissiones nudae intet ähre validae uthan dhesse requisita komma dher till. Och dhetta ähr nu dhet fiirste och in genere all een ex nuda promissione intet kan efficaciter et civiliter obligeras, eller föras till Rätta. Dhet andra och in specie ähr. om Rårgmästaren Hans Hansson kan ex sua ]n'omissione bindas till att gifwa Portus 1 000 rdr medh sigh.» På de grunder, som ovan alergivits. besvarade Stiernhöiik denna fråga med nej. Liiftet var blott en »promissio mere nuda ab animo nondum deliherato, sed duhitante.» Sliernh()(‘)k kämpade sålunda mot den åsikten om löftets bindande verkan, som först kanonisterna och sedan Grotius fiirl fram. Hans ståndpunkt bygger främst på den klassiska romerska rättens regler. Sitt påslående, att den svenska rätten i detta hän-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=