n modern rättsstat vilar på vissa premisser så som förutsebarhet, en begränsning av statens makt, samt medborgerliga rättigheter som Eyttrandefrihet, likabehandling och diskrimineringsskydd. Dessa rättigheter och intressen kan dock i vissa situationer stå mot varandra, som exempelvis yttrandefriheten och diskrimineringsskyddet.I de flesta demokratiska rättsordningar finns i dag möjlighet att genom lagstiftning göra vissa inskränkningar i yttrandefriheten, till exempel genom lagstiftning mot hotande och hetsande uttalanden motenfolkgrupp eller annan grupp av personer. Var går då gränsen för vad som får sägas, i tal eller skrift? Vissa yttranden, som hetsar eller innefattar direkta hotelser mot en grupp av människor kopplade till deras ursprung eller identitet, är kanske lätta att se som inom sfären för det som bör vara kriminaliserat. Men hur ska man se på yttranden som kan uppfattas som kränkande eller nedsättande, men som inte är att uppfatta som direkta hot? Uttalanden som förlöjligar, som uttrycker missaktning? Det här är gränsdragningar som i allra högsta grad är en del i den rättsliga och politiska debatten i dag, men den förekom också under 1940-talet när de första förslagen om en lagstiftning mot hetspropaganda lades fram. Redan då fanns en livlig diskussion om var gränsen skulle gå mellan kritikrätten som en vital del av yttrandefriheten, och skyddet mot hets och hot mot utsatta grupper. I den här texten ska jag – med hjälp av utredningsförslag, förarbetsuttalanden och riksdagsdebatter – visa hur diskussionen kring dessa frågor såg ut. Vilka överväganden var det som gjordes när skydd mot hetspropaganda ställdes mot rätten att kritisera olika samhällsföreteelser i yttrandefrihetens namn? Några år efter andra världskrigets slut kriminaliserades hetspropaganda genom att ett lagrum om hets mot folkgrupp infördes i strafflagen. LagInledning Några återkommande teman att lagstifta mot hetspropaganda utan att inskränka yttrandefriheten 78
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=