marianne dahlén sionen. De var båda medlöpare och utifrån deras hyllningar av fascismen framstår de även som hängivna anhängare. Men det finns omständigheter som visar en mer komplex bild. De Sanctis argumenterar i sin artikel om judarnas förlorade teaterrättigheter för en snäv tolkning av rättighetsinskränkningarna med hänsyn till ”lagens natur”. Än mer komplex blir bilden när man läser De Sanctis dödsruna över Ghiron. Den tyder på att båda juristerna fortsatte att vara kollegor och vänner även efter raslagarnas införande. När Ghiron efter den tyska ockupationen behövde hjälp ställde De Sanctis upp. I det offentliga var De Sanctis lojal med regimen, men privat var han lojal med sin vän och kollega och utförde en handling som var riskabel för honom själv. Dessa handlingar är tecken på motstånd. Och att förstå De Sanctis agerande i termer av ”den banala ondskan” framstår inte heller som en tillfredställande förklaring. Hans agerande överensstämmer däremot med vad som framkommit i forskning om hur många jurister och akademiker i övrigt agerat under fascisttiden. Man visade lojalitet med regimen i det offentliga, samtidigt som det var vanligt att i hemlighet på olika sätt hjälpa judiska kollegor och vänner. Både De Sanctis och Ghiron var medlöpare i en orättfärdig rättsordning. Men när den ene drabbades av förföljelse visade den andre medmänsklighet, mod och omtanke. I det här fallet var det ett bibliotek som stod på spel, inte människoliv. Men det biblioteket var viktigt.Genom att hjälpa sin vän antog De Sanctis ett förhållningssätt baserat på medmänsklighet och omtanke. Och just omtanken är, enligt Hanna Arendt, den egenskap som behövs för att stå emot omoral och ondska. 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=