en oväntad vänskap? två jurister i mussolinis italien judiska upphovspersonen alla rättigheter samt förbjuda framförande och spridning. Den icke-judiska upphovspersonen blir fri att använda sin del av verket som hon eller han vill. Voilà. Artikelns analys, metod och lösningsförslag framstår som ”business as usual”.Som jurist känner man sig hemmastadd med den rättsdogmatiska jargongen. De Sanctis höll sig strikt till rättsdogmatiken. Han gör stora ansträngningar att få lagen att framstå som legitim, att rättfärdiga den, i alla fall i förhållande till normhierarkin. Att innehållet i den nya lagen var orättfärdigt och stred mot allt vad människovärde och rättvisa heter kommenterades inte. Hur kan det förklaras? Ville De Sanctis verkligen bidra till judarnas ”civila död”, eller ”gjorde han bara sitt jobb”? Kanske tyckte han att innehållet i lagen var motbjudande men var rädd att göra motstånd? Eller finns det ett korn av motstånd i hans artikel? Var på skalan – med Arendt – mellan ”motstånd”, ”passivitet”, ”medlöperi” och ”hängiven anhängare” kan vi placera honom? De Sanctis resonemang i artikeln måste tolkas som ett rättsdogmatiskt försvar för lagen, att den är ”legitim” i förhållande till andra lagar och konventioner på upphovsrättens område. Men argumentationen skulle också kunna tolkas som ett försök att rädda något av judars rättigheter undan lagens förbud? De Sanctis skriver att lagen dels på grund av ”sin natur” och dels på grund av den uttömmande uppräkningen av vad som omfattas av förbudet har en avgränsad och begränsad räckvidd. Den får inte tolkas extensivt. De Sanctis accepterar att en orättfärdig lag ska tilllämpas,men han försöker mildra dess konsekvenser:den ska tolkas snävt. Årgången 1942 av Il Diritto di Autore var den sista som gavs ut under krigsåren. Efter krigsslutet kom tidskriften igång igen och den är än idag den ledande upphovsrättsliga tidskriften i Italien. Valerio De Sanctis ansvarade för tidskriften från starten år 1930 och förblev hela sitt liv en av tidskriftens förgrundsgestalter. Redan från starten hade tidskriften en fascistisk inriktning. Det framgår bland annat av en tillbakablick på tidskriftens första decennium i Il Diritto di Autore årgång 1940, författad av De Sanctis.24 När tidskriften startades hade Mussolini suttit vid makten i åtta år och tre av hans män stakade ut vägen: Alfredo Rocco, justitieminister och arkitekten bakom den fascistiska juridiken, Giuseppe Bot56
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=