marianne dahlén dat innehåll, som fått allt starkare immaterialrättsligt skydd och kommit att representera allt större ekonomiska värden. Genomgången landade också i ett mikroperspektiv: I innehållsförteckningen till årgången från 1942 avIl Diritto di Autore fastnade blicken på en artikel med rubriken ”Om skyddet för verk skapade av judiska element”.1 En chockerande titel mitt i tidskriftens upphovsrättsliga lunk. Artikeln beskrev en ny lag som förbjöd personer ”av den judiska rasen”, italienska, utländska eller statslösa, att utföra någon som helst sysselsättning inom underhållningsbranschen (Legge 19 Aprile 1942-XX, n.517. Esclusione degli elementi ebrei dal campo dello spettacolo).2 Judar skulle elimineras, liksom deras eventuella upphovsrätter. Artikelns frågeställningar var dock av rent juridisk-teknisk natur. Författaren till artikeln var Valerio De Sanctis. Var De Sanctis lojal mot raslagarna av övertygelse – var han rasist och fascist? Eller försökte han skydda sina egna intressen, till exempel sin position som internationellt framstående immaterialrättsexpert? Eller var han rädd för repressalier eller andra konsekvenser för sig själv och sin familj? En möjlig förståelse är att De Sanctis artikel är ett exempel på ”den banala ondskan”, det begrepp som Hannah Arendt använde för att förklara hur en vanlig människa kan genomföra djupt inhumana handlingar av lojalitet mot regelverket. De Sanctis ”gjorde bara sitt jobb” och rapporterade om en rasistisk lag utan att kommentera det rasistiska innehållet? Eller var det till och med så att De Sanctis var en ”perfekt byråkrat” enligt Arendts terminologi, en man som inte bara lydde lagen utan också gillade och stödde den?3 * Kapitlet är en uppdaterad version av en tidigare publicerad text: En liten ond historia. Ras och rätt i Mussolinis Italien, i Dahlén, M. & Nygren, R. (red.), Arbetslinjer och långa linjer. De lege 2018, Uppsala 2018. 1 De Sanctis, Valerio, Sulla tutela delle opere alla cui creazione hanno partecipato elementi ebrei, Diritto di Autore, 1942, s. 108–112. 2 Gazzetta ufficiale d’Italia del Regno d’Italia n. 126, 28 maggio 1942, s. 2184. 3 Arendt, Hannah, Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem, (Ny utg.), Göteborg 1996, s. 138–39. Arendts tes om den banala ondskan har kritiserats, särskilt av Bettina Stangneth, som baserat på omfattande material från Eichmanns exil i Argentina, menar att Eichmann var och ”förblev den fanatiske nationalsocialisten i aktiv tjänst.” Stangneth, Bettina, Eichmann before Jerusalem: the unexamined life of a mass murderer, London 2014. Erik Åsard kommenterar att förintelsen inte kunnat genomföras utan de hundratusentals ”vanliga” tyskar som deltog i utförandet, se Åsard, Erik, Nazismens banala ondska var inte så banal som Hanna Arendt trodde, Dagens Nyheter, 2022-09-10. 49
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=