en oväntad vänskap? två jurister i mussolinis italien 48 e flesta håller nog med om att engrundläggande rättsstatlig princip är att den juridiska professionen förhåller sig lojal mot rättsordning- D en. Men lag och rättvisa är inte alltid samma sak, och i sådana lägen ställs juristen inför svåra val. Göra motstånd eller bli medlöpare? I det här bidraget diskuteras dessa frågor genom en mikrohistorisk lins, utifrån två jurister som verkade i Italien före, under och efter fascismen, Valerio De Sanctis och Mario Ghiron,båda framstående immaterialrättsspecialister. Den ene av dem var av judisk börd. Hur gestaltade sig de båda juristernas öden och relation till varandra under fasciståren och tiden därefter? Hur förhöll de sig till fascism och raslagar i sin yrkesroll, och privat? De Sanctis och Ghiron trädde fram för mig av en slump när jag satt på ett bibliotek i Florens och letade material om modehistoria i den italienska immaterialrättsliga tidskriftenIl Diritto di Autore (Upphovsrätt). Banden var vackert inbundna med färgrikt blommiga mönster på insidan av pärmarna. Il Diritto di Autore grundades 1930 och har sedan dess varit den främsta italienska tidskriften för upphovsrätt. Den ges fortfarande ut fyra gånger per år och följer upphovsrättens utveckling i krönikor och kommentarer, redovisar och analyserar aktuella rättsfall samt följer internationell lagstiftning. Många av tidskriftens författare är framträdande i rättsvetenskapens högsta kretsar, ofta i flera roller som professorer, advokater och experter i lagstiftningskommissioner och internationella delegationer. De Sanctis och Ghiron ingick i denna krets. En genomgång av innehållsförteckningarna till samtliga årgångar av tidskriften ger ett intressant fågelperspektiv på teknikutvecklingen under det senaste århundradet: talfilmen, radion, grammofonen, teven, jukeboxen, modeundret på femtiotalet, videon och MP3-spelaren passerar förbi i de olika årgångarna. Ny teknik för spridning av upphovsrättsskydDoing legal history – at random
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=