adamcroon förelåg det ändå en risk för att denne, i syfte att bli vald eller omvald, gjorde olika utfästelser till väljarna, eller att han, då han sedan blivit vald, ansåg sig stå i skuld till dem och då inom ramen för sitt uppdrag frestades att ta otillbörliga hänsyn: Denna risk förelåg inte när det gällde den statligt anställde ämbetsmannen eller domaren, eftersom denne var helt oberoende av medborgarnas gunst både före och efter sitt tillträde. Utredningen föreslog således en överföring av utnämningsmakten till Kungl. Maj:t.55 Om avskaffandet av nomineringsförfarandet till borgmästartjänsten och valkorporationen skulle bidra till att etablera en gräns i förhållande till såväl den lokala förvaltningen, det lokalpolitiska förtroendeuppdraget och det privaträttsliga medlings- eller skiljemannauppdraget, så fordrades också en gräns mot centralstyret och dess administration – regeringen.Som ett inslag i utnämningsförfarandet avseende just domarämbetena i underrätt menade därför Processkommissionen att en viss förslagsrätt skulle bestå i förhållande till Kungl. Maj:t, men att den i städernas fall skulle flyttas från allmänheten (representerade genom stadens borgare eller kommuninvånarna) till domstolsväsendet självt. Förslagen till kungen och regeringen/statsrådet på domare i städerna skulle beredas av den hovrätt, till vilken den aktuella stadsdomstolen var knuten: 54 SOU1926:31, s. 132. 55 SOU1926:31, s. 132. I senare utredningar framhölls emellertid att själva grundlagsskyddet inte ansågs utgöra ett hinder mot att domare omplacerades till andra domartjänster i samband med omorganisationer eller att de följde regler och rutiner för pensionsavgång. Se SOU 1963:56, Domstolsväsendet: I. Rådhusrätternas förstatligande, s.45 ff. 39 Valprincipen kan även ha en ofördelaktig inverkan på domaren. En sådan inverkan är framför allt att befara, om valet avser allenast viss tid. Därmed införes ett moment av osäkerhet i domarens ställning, som måste vara ägnat att i hög grad minska hans oberoende och självständighet. Även om valet avser domarens livstid, förefinnes det fara att, om domaren utsetts av en viss grupp bland väljarna, han känner sig i någon mån förpliktad att taga hänsyn till dessa väljares åskådningar. Därmed måste förtroendet för rättsskipningen allvarligt undergrävas och resultatet av långa tiders bemödanden att bereda domarna full oavhängighet åt alla håll allvarligt äventyras.54 Den bästa tillsättningsformen är otvivelaktigt utnämning genom Konungen såsom den högsta centrala förvaltningsmyndigheten. Härvid bör emellertid
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=