”rättvisan är icke något inskränkt kommunalintresse” När det gällde de formella behörighetskraven för domaruppdraget hade vissa förändringar emellertid ägt rum vid tiden för Processkommissionens betänkande. En avgörande skillnad i förhållande till tidigare var just att samtliga ledamöter av domstolarna i städerna nu måste vara lagfarna och att kraven på lagfarenhet i detta avseende skärps.38 Beträffande borgmästartjänsterna hade detta ända sedan 1700-talet i princip varit ett formellt krav, även om dispenser formellt meddelades in på 1830-talet och praktiken visade på ytterligare variation. Samma formella krav hade dock inte gällt ifråga om rådmanstjänsterna.39 Det ändrade formella kravet på avslutad juristutbildning skulle i teorin ha verkat begränsande på det fria utrymmet i städernas valrätt av rådmän. Av litteraturen framgår dock att det praktiska genomslaget av reformen var omdiskuterat bland forskare och utredare. Enligt Blomberg var det redan under 1800-talets andra hälft ovanligt att helt illitterata rådmän tjänstgjorde i städernas 37 Herlitz, Nils, Meddelande om Docenten Herlitz utredning ang. stadsdomarnas löneförmåner och småstäders läggande under landsrätt, Svensk Juristtidning, årgång 8, (s. 409–412) 1923, s. 410 f. Herlitz påpekade också i sitt arbete om det svenska statsskickets historia de svårigheter som lagstiftaren hade haft att åstadkomma någon verklig förändring avseende städernas jurisdiktion. Se Herlitz, Nils, Grunddragen av det svenska statsskickets historia (5 uppl.), Stockholm 1957, s. 274. 38 SOU1926:31, s. 19 och Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, del 1, (2 uppl.), Lund 1923, s. 140. Genom en utbildningsreform 1904 hade också kraven på lagfarenhet tydliggjorts och skärpts så att avlagd juris kandidatexamen krävdes för tillträde till domarämbetena. Tidigare hade såväl juris kandidatexamen som den treåriga examen till rättsgångsverken givit behörighet. Även icke lagfarna domare kunde dock utnämnas. Se Blomberg, Den nordiska förvaltningsrätten, s. 127, SOU1923:6, s. 95, not 3 samt Croon, Jura Novit Curia, s.158 f. 39 SOU1923:6, s. 10 f. 34 dernas särskilda jurisdiktion, hava de emellertid alldeles icke medfört åsyftad verkan. Med anledning av uppkomna ledigheter i borgmästarbefattningarna har i ett rätt stort antal fall undersökning företagits om upphävande av den särskilda jurisdiktionen, men endast i ett fall har sådan undersökning lett till att jurisdiktionen med vederbörande stadsmyndigheters bifall blivit upphävd. I de övriga fallen hava städerna motsatt sig åtgärden i fråga, och slutet har vanligen blivit, att de lediga borgmästarbefattningarna fått återbesättas och frågan om den särskilda jurisdiktionens upphörande sålunda förfallit, detta även i avseende å några av de minsta städerna. I ett par fall har dock avgörandet uppskjutits i avbidan på den slutliga prövningen av förevarande ärende.37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=