adamcroon att den ute i landet successivt hade tydliggjorts i fråga om häradshövdingsämbetet, medan skillnaden fortfarande, på grund av förslags- och valrätten, förblivit otydligare när det gällde stadsdomaruppdragen: Förändringarna i landsorten hade dock inte skett utan ett visst motstånd från befolkningen. De företrädare för näringslivet, som bedrev sin verksamhet i landsorten, hade inte alltid litat på de allmänna domstolarnas sakkunskap i affärsfrågor. Häradsrätternas, och därmed yrkesdomarnas rätt att slita sådana tvister, kom därför ibland att ifrågasattes. Under 1800-talet diskuterades således i Sverige införandet av särskilda handelsdomstolar som skulle besättas av lekmannadomare med sakkunskap i handelsfrågor efter fransk förebild.35 Förslagen om sådana nya specialdomstolar ledde dock aldrig till någon lagstiftning. Tvärtom ansåg lagstiftaren att det var just den juridiska sakkunskapen som skulle stå i centrum för dömandet. Den juridiska sakkunskapen framstod som central för att definiera skillnaden mellan förtroendeuppdraget och ämbetet och för att bilda utgångspunkten för medborgarnas rättsliga likabehandling i rättsstaten.36 Den länge rådande konservatismen och motståndet mot reformer av modellen för domarutnämning redovisades också i Processkommissionens betänkande från år 1926. Utredningen noterade att städerna, precis som invånarna i landsorten, i de näringsrättsliga frågorna var misstänksamma mot statens centraliseringsförsök och att de ibland gjorde sitt bästa för att avstyra dem: 34 Nils Herlitz i inledningen till SOU1923:6. 35 Se härom Nya Lagberedningen, del 1, s.38 ff., Förstärkta lagberedningens betänkande angående hufvudgrunderna för en ny rättegångsordning, Stockholm 1887, s. 21 ff. samt Croon, Jura Novit Curia, s.178 ff. 36 Nya Lagberedningen, del 1., s. 43, Förstärkta lagberedningen, s. 22 ff. samt Croon, Jura Novit Curia, s. 182 f. 33 Detta förhållande — att rättskipningen, ehuru uppfattad såsom en statlig funktion, åvilade vissa menigheter — har för landsbygdens vidkommande efter hand iallt väsentlig upphört.Häradshövdingebefattningarna hava, genom en utveckling, som sträcker sig genom många århundraden, helt förlorat sin ursprungliga karaktär av, om uttrycket tillätes, kommunala förtroendeposter och förvandlats till statsämbeten.34 Såvitt dessa åtgärder avsett att åstadkomma upphävande av de gamla småstä-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=