”rättvisan är icke något inskränkt kommunalintresse” Tidigare i historien hade dömandet i högre utsträckning uppfattats som en naturlig del av den självreglering som följde det korporativistiskt ordnade samhället. Den hade därför inte sällan anförtrotts representanter för ett visst skrå. Det var därför inte förvånande att städernas affärsmän skötte sin egen rättskipning medan landsortens jordbruksbefolkning skötte sin. Uppdraget att slita tvister föll således ofta på den person som dels besatt den särskilda ämnesmässiga kunskapen och som dels, i kraft av sina rent personliga kvaliteter, hade väljarnas eller yrkesgruppens förtroende. I den tidens samhällen uppvisade tvistlösningsuppdraget således större likheter med det politiska uppdraget än med ämbeten i modern mening, eftersom de båda utgjorde förtroendeposter: När det gällde domarkårens professionalisering, och därmed etablerandet av skillnaden mellan förtroendeuppdrag och ämbete, ansåg Herlitz 32 SOU1926:31, s. 72. 33 SOU1923:6, s.44. Herlitz framhöll vidare (s. 11): ”Häradshövdingen var häradsbornas yrkesbroder, prästen sockenbornas, officeraren manskapets. Boställenas indragning — och dessa ämbetsmannakategoriers utestängande från deras näringsidkande verksamhet — är en företeelse, som i huvudsak tillhör 1800-talet. Under sådana förhållanden var ingenting mera naturligt, än att man minst lika högt som kravet på juridisk kompetens, om ej högre, satte kravet, att befattningshavarna i magistraten skulle vara förtrogna med stadens och borgerskapets förhållanden. Det var en naturlig sak, att en borgmästare jämsides med sin tjänst i magistraten drev samma sorts verksamhet som borgerskapet. Även med de skärpta krav som ställdes på tjänsten, var den dock oftast icke mera betungande, än att rikligt tillfälle härtill erbjöds. Borgmästaren, som tillika var affärsman, var under 1700-talet och stor del av 1800-talet en normal företeelse.Utvecklingen var sålunda alldeles ej fullbordad med ett slag.” 32 som till sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna, under det att många städer nedsjunkit till betydelselöshet.32 Så länge skillnaden mellan stad och land sammanföll med skillnaden mellan vissa yrken och intressen, innebar en stads förläggning under landsrätt en olägenhet även såtillvida, att man hos den enbart efter den jordbrukande befolkningens behov organiserade och vid göromål, som därmed sammanhängde, vana häradsrätten icke kunde påräkna en sakkunnig handläggning av sådana mål, som hänförde sig till städernas förhållanden, liksom man ej heller hos lands bygdens domstolar hade förmånen av den snabbhet irättskipningen som krävdes med hänsyn till stadsbornas särskilda verksamhet. Läget försköts i och med det att stadsmannanäringarna särskilt från och med 1800-talets mitt, tack vare näringsfriheten, i allt större utsträckning flyttade ut på landsbygden.33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=