”rättvisan är icke något inskränkt kommunalintresse” Det var emellertid inte bara i relation till andra offentliga verksamheter som domaruppdragets ramar behövde förtydligas för att öka medborgarnas juridiska likabehandling inom staten. En tydligare gräns måste också etableras i förhållande till olika former av tvistlösningsfunktioner inom ramen för självregleringen, allteftersom den övergick från att regleras på offentligrättslig väg till att få en alltmer privaträttslig karaktär.26 Den successiva nedmonteringen av det korporativt ordnade samhället och den ökande privaträttsliga frihet som banade vägen för industrialiseringen, började således på allvar påverka den historiskt sett så viktiga skillnaden mellan stad och land. Medvetenheten om denna utveckling framträder i Nya lagberedningen, liksom i senare utredningar. I en promemoria till Processkommissionen år 1923 påpekade Nils Herlitz beträffande utvecklingen sedan slutet av den gustavianska tiden att: 26 Peterson, Claes, Lagstiftning och självreglering i ett rättshistoriskt perspektiv, Svensk Juristtidning, årgång 86, (s. 219–233) 2001, s. 224 ff. 30 inskränkt kommunalintresse. Samhället i dess helhet måste ega garantier för rättsskipningens vederbörliga upprätthållande lika öfverallt. Den första bland dessa garantier är utan tvifvel den att endast staten sjelf genom dess representant Konungen, efter samma grunder i hela riket, eger tillsätta landets embetsdomare. Borttagandet af städernas val – och förslagsrätt i afseende å domarembetena – icke förvaltningsembetena, hvarom här icke är fråga, innefattar ej någon obehörig inskränkning af stadsinvånarnes medborgerliga frihet eller sjelfbestämningsrätt.25 Läget har emellertid efter hand blivit ett helt annat, i det att vidmakthållandet av städernas särskilda jurisdiktion förlorat sin forna konstitutiva betydelse. För det första hava städerna förlorat karaktären av korporationer utrustade med särskilda företrädesrättigheter på näringslivets område. Näringsfrihetens grundsatser vunno alltifrån GustavIII:s tid ständigt vidgad tillämpning, till dess de vid 1800-talets mitt (1846, 1864) fullständigt genomfördes. I samband därmed förvandlades stadsmenigheten från en ståndsmässig korporation (»borgerskapet») till en kommun, öppen för alla som ville uppehålla sig i staden. Med näringsfrihetens genomförande och ståndssamhällets upplösning förändrades på ett genomgripande sätt städernas ställning i samhället. Deras existens var icke längre kringgärdad av ett nät av rättigheter, som skulle vidmakthållas och förkovras. Deras blomstring gjordes uteslutande beroende av den fria företagsamheten. Det fanns icke längre några företrädesrättigheter på detta område, ej heller något behovav målsmän med uppgift att hävda sådana.27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=