filippo valguarnera utvecklingen ge även svenska jurister skäl till eftertanke, trots de uppenbart stora skillnaderna mellan Italiens och Sveriges författningar. Å ena sidan kan vi konstatera att det är möjligt att strukturera en författning på ett sådant sätt att domarnas och åklagarnas (externa) oavhängighet säkras även i ett högst ogynnsamt politiskt klimat. Konstitutioner kan med andra ord fungera som slittåliga barriärer för att skydda åtminstone vissa av rättsstatens kärnfunktioner, även när landets högsta politiska ledning verkar vara högst ointresserad, milt uttryckt, av rättssäkerhetsfrågor. Å andra sidan betalar den italienska modellen ett högt pris i termer av politisering och skråmentalitet bland domare och åklagare, något som hittills besparats Sverige. Givetvis bör man reflektera över orsakerna till detta fenomen. Det kan spåras tillbaka, som Adriana Alberti föreslår, till en otillräcklighet i den italienska domarutbildningen eller till ett mer allmänt drag i den italienska kulturen. Det är dock även möjligt att den italienska författningens förståeliga fokus på den externa oavhängigheten har medfört att interna problem har underskattats. Särskilt kontakten mellanCSMochANM(den senare en pseudofacklig organisation utan konstitutionell förankring) verkar ha lett till återskapandet av en politisk mikrokosmos bland domare och åklagare. 287
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=