nec spe nec metu – domarnas och åklagarnas oavhängighet tutionell oavhängighet. Domare och åklagare skapade således informella politiska band med partisystemet, vilket har medfört en viss tolerans för partiernas korruption. Denna analys framstår som trovärdig om man uppmärksammar domarnas och åklagarnas huvudsakliga yrkesförening: Associazione Nazionale Magistrati (ANM). Föreningarna återspeglar till viss del det politiska partisystemet. Exempelvis präglas Magistratura Democratica av värderingar som förknippas med den italienska motsvarigheten till socialdemokratin. Magistratura Indipendente har däremot en mer konservativ orientering. Dessa correnti representeras proportionerligt ävenhos CSM.23 CSMgaranterar således en formell maktdelning mellan magistrati och regeringen, men har samtidigt präglats av en tydlig politisk logik. Domarnas och åklagarnas självstyre har, intressant nog, hämtat sina metoder och referensramar från politikens värld istället för att leda till utvecklingen av egna institutionella redskap, bättre anpassade för rättskipningens karaktär och dess konstitutionella roll. Kalla krigets slut innebar också en upptining av det politiska läget. Denna nyfunna politiska dynamik tog dock betydligt mer dramatiska former än väntat. År 1992 skakades Italiens politiska ledning av en korruptionsutredning som fick det journalistiska namnet ”mani pulite”(rena händer). Utredningen, som hade startats av åklagarmyndigheten i Milano, gällde till en början en lokal angelägenhet – nämligen en muta i samband med en upphandling av städtjänster till ett ålderdomshem. Utredningen eskalerade dock likt ett dominospel. Snart var landets samtliga riksdagspartier – i synnerhet regeringspartierna – inblandade i skandalen. Det ledde så småningom till att hela partisystemet som hade styrt republiken i fyra decennier utplånades. Denna utveckling visar att den italienska författningen lyckades med att säkra åklagares och domares oavhängighet från regeringen och riksdagen. Att korruptionsutredningar inte hade inletts tidigare kan dock bekräfta att la magistraturafungerade enligt en intern politisk logik. Åren efter 1992 har inneburit upprepade spänningsmoment mellan la magistraturaoch Italiens politiska ledning. Frågan blev som mest akut 23 Alberti, Political corruption and the role of public prosecutors in Italy, s. 282 ff. 284
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=