filippo valguarnera Inledningsvis bör jag påpeka att domares och åklagares oavhängighet kan betraktas från ett externt perspektiv (deras ställning i förhållande till samhället och i synnerhet till den politiska sfären) och ett internt perspektiv (domare och åklagares ställning i förhållande till kollegerna). Från ett externt perspektiv har konstitutionen lyckats relativt väl. En viss historisk nyansering krävs dock. Som Adriana Alberti påpekar, har särskilt det kalla kriget spelat en betydande roll i relationen mellan politiken och la magistratura. Italien hade från efterkrigstiden fram till Berlinmurens fall Västeuropas största kommunistparti (som under 1970-talet nådde höjder på 34 % av rösterna i parlamentsvalet). Det övriga partisystemet låste sig således i ett (lyckat) försök att hålla borta kommunisterna från makten. Detta uppnåddes genom att Kristdemokraterna (DC) bildade en stabil politisk plattform med andra mindre politiska partier. Att tala om ”stabilitet” kan vara förvirrande, med tanke på att republikens historia är späckad med regeringskriser och ett närmast komiskt högt antal regeringar. Det bör dock noteras att regeringsunderlaget förändrandes mycket lite fram till 1990-talet. Denna (enligt kalla krigets logik) nödvändiga låsning främjade politisk korruption, då möjligheten att rösta bort ohederliga politiker i praktiken saknades.22 Även landets domare och åklagare verkar ha påverkats av kalla krigets politiska miljö. Denna påverkan kunde inte uttryckas i form av hot eller löften om belöningar till enskilda domare och åklagare. Däremot, menar Alberti, led domare och åklagare av ett kulturellt problem. Deras utbildning efter universitetsstudierna var (och är) relativt kort och fokuserade inte på att skapa en stark yrkesidentitet. Domare och åklagare utvecklade snarare en skråmentalitet inriktad på att skydda yrkesgruppens intressen gentemot andra institutionella aktörer. Alberti uttrycker det som en ”svag institutionell autonomi”, som paradoxalt gifter sig med en stark konsti22 Alberti, Adriana, Political corruption and the role of public prosecutors in Italy, Crime, Law & Social Change, 24: 1996, s. 276 ff. Denna strategiska begränsning och medföljande korruptionsproblem var uppenbara även för allmänheten. Det är exempelvis välkänt att en av landets då mest respekterade journalister, Indro Montanelli, innan parlamentsvalet år 1976 uppmanade sina läsare att undvika en kommunistisk regering med följande bevingade uttryck: ”Turatevi il naso e votate DC!” (”håll för näsan och rösta för Kristdemokraterna!”). 283
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=