nec spe nec metu – domarnas och åklagarnas oavhängighet artikeln ger uttryck för viljan att kompromissa: ”Italien är en demokratisk republik grundad på arbete. (…)”. Domarnas och åklagarnas status i den republikanska författningen kan tolkas i ljuset av de svagheter i den liberala staten som hade gjort det möjligt för diktaturen att kontrollera rättsväsendet. Domarnas och åklagarnas oavhängighet från den politiska makten blev en av grundlagens bärande principer. För att undvika att denna skulle förvandlas till ytterligare en ”naiv teori”, enligt Calamandreis uttryck från år 1921, uttrycktes frågan i konkreta organisatoriska termer: Domare och åklagare skulle ges självstyre (autogoverno della magistratura). Det är intressant att iaktta att just denna uppfattning hade cirkulerat även under fascismens år men givetvis förkastats av diktaturen. Detta framkommer med all önskvärd tydlighet i justitieministerns rapport som bifogades till den så kallade ”decreto Grandi”, som 1941 reglerade domarnas och åklagarnas organisation: Den republikanska konstitutionen gick alltså i motsatt riktning. Domare och åklagare (la magistratura) utgör en tredje statsmakt med samma konstitutionella dignitet som regeringen och parlamentet. Artikel 104 definierar domare och åklagare (la magistratura) som en ”självständig institution oavhängig från alla andra statsmakter”. För att skydda denna status inrättades Consiglio Superiore per la Magistratura (CSM). Nominellt hade organet existerat sedan 1907, men hade under monarkin endast en rådgivande funktion. Den republikanska författningen förändrade CSM:s roll och befogenheter radikalt. 21 Relazione del Ministro Guardasigilli al testo dell’ ”Ordinamento Giudiziario”, Gazzetta Ufficiale del Regno d’Italia, 4 febbraio 1941, n. 28-bis, s. VII. 280 I regleringen av domarnas och åklagarnas rättsliga status har jag självklart förkastat principen om deras självstyre, oförenlig med den fascistiska staten; principen antas dessutom inte ens i så kallade demokratiska stater. Det är oacceptabelt att det ska finnas statliga organ oavhängiga från själva staten, autarkier eller kaster som drar sig undan den enade suveräna makten, den högsta regleraren av samtliga offentliga ämbeten.21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=