nec spe nec metu – domarnas och åklagarnas oavhängighet justitieministern, att den fascistiska regimen inte ämnade politisera domare och åklagare. Regimen ville attla magistraturavarken skulle bedriva pro- eller antifascistisk politik utan genomföra sina plikter sakligt.16 Roccos uttalande bar givetvis inte på sanningens prägel, men det visade icke desto mindre att den fascistiska regimen inte var beredd att bryta radikalt med den liberala statens ideologiska föreställningar om domarens roll. Fascismens justitiepolitik gick då snarare ut på att utvidga de sprickor i rättssäkerheten som redan hade uppenbarat sig i den liberala staten. Maktens fyra strategier, som Calamandrei hade beskrivit år 1921, blev därför även fascismens strategier. Regimen kunde tillämpa dessa utan de politiska hämningar som den parlamentariska demokratin medförde. Justitiedepartementet såg exempelvis till att stärka sina möjligheter att påverka domarnas yrkesutövning med både piska och morot. Piskan användes relativt sparsamt, åtminstone under regimens första decennium, men med strategisk precision. Redan år 1923 utfördes en första utrensning av domare som regimen fann politiskt suspekta. Antalet uteslutna domare och åklagare var relativt lågt – cirka ett hundratal – men bland namnen figurerar några av den tidens mest respekterade gestalter, såsom Ludovico Mortara och Raffaele De Notaristefani. Moroten bestod av smidiga framsteg i karriären för domare och åklagare som visade sig politiskt pålitliga och lojala med regimen. I detta ljus bör exempelvis en omfattande reform av domstolsorganisationen år 1941 förstås.18 Denna formaliserade justitieministerns direkta kontroll över befordringarna till landets främsta domar- och åklagartjänster.19 Vidare skapades också en specialdomstol: il tribunale speciale per la difesa dello Stato (specialdomstolen för skyddet av staten). Den bemannades ursprungligen 16 Meniconi, Antonella, La magistratura e la politica della giustizia durante il fascismo attraverso le strutture del ministero della Giustizia, I: Lacchè, Luigi, (red.), Il diritto del duce – Giustizia e repressione nell’Italia fascista, Roma 2015, s. 79. 17 Meniconi, Antonella, Magistrati e ordinamento giudiziario negli anni della dittatura, I: Melis, Guido, (red.), Lo Stato negli anni Trenta. Istituzioni e regimi fascisti in Europa,Bologna 2008, s. 185. 18 R.D. n. 12/1941 (så kallad ”Decreto Grandi”, efter justitieministern Dino Grandi). 19 De Nardi, Sandro, La resistenza della (e nella) magistratura ordinaria all’imposizione di giurare fedeltà alla Repubblica Sociale Italiana, I: Cortese, Fulvio, (red.), Resistenza e diritto pubblico, Firenze 2016, s. 70 ff. 278
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=