filippo valguarnera kunde således inte straffa en olydig domare genom att förflytta honom från Milano till Palermo eller vice versa. Regeringen hade dock behållit ansvaret för domarnas befordran. Om en domare inte kunde utsättas för hot om repressalier, kunde han icke desto mindre lockas med löften om karriärsavancemang.11 Den fjärde strategin gick ut på att skapa nya specialdomstolar och således undandra ärenden från de ordinarie domstolarna. I flera fall, menade Calamandrei, utgjordes specialdomstolarna i själva verket av förvaltningen. Syftet var att behålla en direkt kontroll över politiskt känsliga ämnen.12 Det behöver knappast påpekas att Calamandreis varningar ignorerades av lagstiftaren under de följande tjugo åren. Grund-lagen från år 1848 fortsatte att vara formellt tillämplig under Mussolinis diktatur, men dess flexibla natur gjorde det möjligt för regimen att i praktiken åsidosätta mycket av dess innehåll.13 Övergången från del liberala staten – som åtminstone ideologiskt förfäktade domarnas och åklagarnas oavhängighet – till en handfast fascistisk kontroll över hela rättsväsendet var inte lika snabb som senare i Tyskland. Så sent som 1926 – fyra år efter Mussolinis maktövertagande – kunde en italiensk tidskrift publicera en artikel av Teodosio Marchi som framhävde den konstitutionella relevansen av domarnas oavhängighet från den politiska makten och föreslog reformer för att stärka den.14 Texten, som med efterklokhet framstår som nästan gulligt naiv, antydde dessutom att staten, efter de senaste årens oroligheter, enkelt skulle återfinna sin gamla stabilitet tack vare grundlagens trygga struktur.15 Iett tal till parlamentets representanthus år 1925 hävdade självaste Alfredo Rocco, 10 Legge 24 Luglio 1908, n. 438. 11 Calamandrei, Opere giuridiche, s.206ff. 12 Calamandrei, Opere giuridiche, s.213 13 De Cristofaro, Ernesto, Guarantigie legali e resistenza politica: letture dello Statuto durante il ventennio fascista, I: Cortese, Fulvio, (red.), Resistenza e diritto pubblico, Firenze 2016, s. 27 ff. 14 Marchi, Teodosio, Lo Statuto Albertino e il suo sviluppo storico, Rivista di Diritto pubblico e della Pubblica amministrazione in Italia. La Giustizia Amministrativa, Parte I, 4–5, 1926, s. 204–206. 15 Ibid., s. 206. 277
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=