nec spe nec metu – domarnas och åklagarnas oavhängighet vetenskapen att krympa till ”ett slags kinesiskt spel, lika fyndigt som det är fruktlöst (…)”.2 Calamandrei påpekade att glappet mellan den akademiska förståelsen av rätten, som Italiens unga jurister förvärvade vid landets juridiska fakulteter, och den samhälleliga verkligheten var särskilt brett inom statsrätten. Studenterna fick lära sig om maktdelningsläran som kännetecknade den italienska författningen och om åklagarnas och domarnas oavhängighet från den politiska makten. Allt detta, menade Calamandrei, visade sig vara en vanföreställning så fort studenterna efter examen påbörjade sin bana i det praktiska yrkeslivet.3 För att förstå Calamandreis poäng kan det vara värdefullt att koncist beskriva Italiens författning före fascismens uppkomst. Föreningsprocessen som år 1861 ledde till ett enat italienskt rike hade drivits av Kungariket Sardinien (som utöver Sardinien även omfattade regionen Piemonte). Den nya staten fick därför ärva den sardiska grundlagen från år 1848, vanligen kallad Statuto Albertino, efter kung Karl Albert. Denna grundlag var en ganska typisk produkt för sin tid. Den hade utfärdats under de politiska oroligheterna som svepte genom Europa i mitten på 1800-talet. Det handlade om en oktrojerad och flexibel konstitution. Den kunde därför ändras genom ordinarie lagstiftning, något som givetvis skulle visa sig ödesdigert under Mussolinis regering. Mycket kan skrivas om Italiens första grundlag. I detta sammanhang kan vi nöja oss med att konstatera att den präglades av den liberala ideologin. Regeringsmakten utövades enligt grundlagen av kungen, men tidigt utvecklades en praxis som innebar att statsministern (Presidente del Consiglio) måste åtnjuta riksdagens förtroende.4 Riksdagen bestod av två kamrar: en senat, vars ledamöter utnämndes av kungen, och ett representanthus somvaldesavläskunniga manliga medborgare med en viss årlig inkomst.5 2 Calamandrei, Opere giuridiche, s.196. 3 Ibid., s. 197. 4 Rebuffa, Giorgio, Lo Statuto Albertino, Bologna 2003, s. 70. 5 Legge Elettorale Politica, 24 settembre 1882, n. 999. 274 Domarnas och åklagarnas status enligt grundlagen 1848
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=