nec spe nec metu – domarnas och åklagarnas oavhängighet 272 ec spe nec metu!”, fick jag höra som italiensk juriststudent. Föreläsningen handlade om domarnas och åklagarnas (före- ”N nade under begreppet la magistratura) oavhängighet. Det latinska uttrycket, som hade klang av ett religiöst mantra, fascinerade mig. ”Utan vare sig hopp (om belöning) eller fruktan (om repressalier)”. Så skulle domare och åklagare utöva sitt yrke enligt republikens grundlag. Året var 1996. Bara fyra år tidigare hade det gamla partisystemet, som hade styrt landet sedan 1946, tillintetgjorts av utredningar och rättegångar. Åklagare och domare ”utan vare sig hopp eller fruktan” hade städat i ett korrupt politiskt system. De kommande åren, präglade av Silvio Berlusconis politiska verksamhet, skulle dock visa sig turbulenta. Regeringen kom ofta att hamna i en öppen konflikt med de åklagare som utredde Berlusconi och andra makthavare för olika brott. Spänningarnas styrka nådde nivåer som torde vara högst ovanliga i västerländskt land. Prövningen utgjorde ett stresstest för den italienska rättsstaten. Resultaten är särskilt intressanta eftersom den konstitutionella församlingen, som år 1947 författade den republikanska grundlagen, hade lagt stor möda på att skydda domares och åklagares oavhängighet. Lamagistraturaförvandlades till en tredje statsmakt bredvid den lagstiftande och den regerande. Efter den fascistiska diktaturen ville grundlagens upphovsmän dela den politiska sfären och den dömande makten med en stålvägg. Hade de lyckats? Detta bidrag är uppdelat i fem avsnitt. Inledningen följs av några ord om domarnas och åklagarnas status under den gamla monarkiska författningen, inklusive diktaturens år. Jag kommer särskilt att diskutera Piero Calamandreis analys av fyra strategier som makthavare kan begagna för att kränka domarnas och åklagarnas oavhängighet. I det tredje avsnittet kommer jag att diskutera den republikanska grundlagen. I det fjärde avInledning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=