marie sandström kapitlet 3 § stadgas att ingen myndighet, inte ens riksdagen – och därmed indirekt folkviljan – ”får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall”. Detsamma gäller också förvaltningsmyndigheternas rättstillämpande verksamhet, ty enligt 12 kap. 2 § regeringsformen får ingen myndighet ”bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag”. Det finns emellertid ett problem med denna subsumtionsmodell för förhållandet mellan politik och juridik; den förutsätter nämligen att det för alla fall – undersatser – finns en tillämplig översats, i vilken den logiska tankeprocessen kan ta sig början. Detta är dock ingen självklarhet. I själva verket är den kantianska subsumtionsmodellen ett uttryck för upplysningens obotligt optimistiska inställning till lagstiftning. Den upplysningstida kodifikationsidén, med dess obrutna tilltro till möjligheten att uttömmande reglera alla tänkbara fall, är syllogismens garant. Stahl, som levde och verkade i den mer luttrade romantiken, var fullt medveten om att inte bara lagen, utan gällande rätt i sin helhet, alltid kommer att innehålla luckor och oklarheter. Förr eller senare kommer tvistiga fall eller ärenden att dyka upp i domstolar eller förvaltningsmyndigheter, där översatsen är oklar, ofullständig eller t o m icke-existerande. Dessa fall kan således inte slitas med hjälp av en logisk syllogism96, vilket i en rättsstat med doms- och beslutstvång skulle vara fatalt.97 Felet bakom subsumtionsmodellen fann Stahl i en bristande förståelse för den juridiska argumentationen särart: 96 Stahl gör egentligen ingen kvalitativ skillnad mellan förvaltningens och domstolsväsendets rättstillämpning. I båda fallen är det verksamhetens art, som avgör vilket förhållande det statliga organet har till statsmakten. Så snart verksamheten avser rättstillämpning så ersätts överhetens befallning av kravet på rättsenlighet. Dock intar domstolsväsendet en särställning, då det har rättskipning såsom sin enda uppgift. 97 En möjlig lösning är att lagstiftaren tar sig rätten att tolka och utfylla lagen genom en s k lagförklaring (référé législatif). Detta skulle dock, enligt Stahl, leda till en sammanblandning av rättsbildning och rättstillämpning i rättssystemet. 265 De [som uppfattar rättstillämpning såsom en logisk syllogism] preciserar inte begreppen med tillräcklig skärpa, då de lägger verksamhetens yttre form – regel, subsumtion och utförande – inte dess innehåll till grund; ty den lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=