en alldeles lagom rättsstat? antog Immanuel Kant att denna relation, åtminstone till sin form, är logisk och han beskrev den i termer av en syllogism, där kombinationen av axiom – huvudpremiss – och undersats med absolut säkerhet leder till beslutet eller domen. Det praktiska förnuftets sätt att dra logiska slutsatser består således i tre moment: ”Översatsen innehåller en viljas lag, undersatsen kraven på förfarandet i enligt med denna lag, det vill säga subsumtionsprincipen, samt slutsatsen som innefattar det rättsliga avgörandet (domslutet), eller det som i det aktuella fallet är rätt”95.Med denna konstruktion skiljs det juridiska beslutsfattandet – inklusive dömandet – från den godtyckliga och skiftande politiska viljan hos överheten genom formuleringen av översatsen, det vill säga lagstiftarens i lagen fixerade vilja. Suveränen kan naturligtvis alltid ändra innehållet i lagbudet, men denne kan aldrig ingripa i syllogismens stränga logik. Därmed lyckades Kant uppställa den teoretiska förutsättningen för den formella rättsstaten, i alla fall om den inskränker sig till den lagstat, över vilken såväl Schmitt som Radbruch ondgjorde sig: I en politisk beslutsprocess fixeras härskarviljan i lagtext, under vilken det enskilda fallet subsumeras. Det är således först när suveränens befallning genom lagstiftning ges en juridisk form, som den blir relevant för de rättstillämpande organen i en rättsstat. I denna distinktion mellan rättsbildning och -tillämpning ligger därför en påtaglig begränsning av den politiska makten, vars ingrepp i rättssystemet måste ske genom en konstitutionellt bestämd lagstiftningsprocess, Det är således lagstiftarens erkännande av logikens överhöghet som tvingar suveränen att avhålla sig från att uppställa en för det enskilda fallet eller ärendet specifik norm eller, med andra ord, rikta en befallning direkt till de rättskipande organen i staten. Därmed uppstår ett undantag från den allmänna lydnadsprincipen i staten. I den svenska regeringsformen kommer denna tankegång till ett särskilt påtagligt uttryck: I 11 95 Kant, Immanuel, Metaphysische Anfangsgründe der Rechtslehre, Königsberg 1798, § 45 (§ 36?), s. 195. Min översättning. I original lyder texten som följer: ”… dem Obersatz, der das Gesetz eines Willens, dem Untersatze, der das Gebot des Verfahrens nach dem Gesetz, d i das Prinzip der Subsumtion unter denselben, und dem Schlussatze, der den Rechtsspruch (die Sentenz) enthält, was im vorkommenden Falle Rechtens ist“. Se vidare Stahl, a a., s. 172. 264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=