”rättvisan är icke något inskränkt kommunalintresse” Med städernas frihet att bestämma över sin institutionella organisation uppstod dock vissa problem, rättsstatligt betraktat: Ett sådant var sammanblandningen av rättskipning och förvaltning. Rådstuvurätterna (senare rådhusrätterna) skötte nämligen inte bara den dömande verksamheten, utan utförde också förvaltningsuppgifter på olika nivåer. Detta innebar att samma institution i städerna fungerade både som domstol och som en förvaltningsmyndighet. I sin framställning över den svenska förvaltningsrätten sorterade Rabenius således in både städernas förvaltande och dömande organ under regeringen (civildepartementet). Han framhöll: Trots att magistraten, genom reformer rörande kommunernas organ, förlorat en del av sin rätt att ha hand om stadens egna affärer, hade den ändå vid tiden för Nya lagberedningen, vissa möjligheter att överpröva kommunala politiska beslut i formellt hänseende.16 Domstolarnas rättshistobaka på 1751 års KF§ 21, som i sin ordning grundlagsfäster den kompromiss mellan menighetens rätt att själva utse sina borgmästare och kungamaktens anspråk, som kommit till stånd genom 1723 års resolution å städernas besvär.” Se också Blomberg, Den nordiska förvaltningsrätten, s. 131. 15 Se Rabenius, Theodor, Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt, (första tomen), Uppsala 1866, s. 91. Sundberg har vidare framhållit att ”[i] äldre tider fanns emellertid icke någon principiell skillnad mellan rättskipning och förvaltning. Beslutet i ett förvaltningsärende och domen i en rättstvist uttalades av samma organ och framträdde i likartade former. Först långt fram i tiden, på 1800-talet, genomfördes […] en gränsdragning mellan jurisdiktion och administration. Skilsmässan blev heller aldrig helt genomförd […].” Se Sundberg, Halvar G. F., Kommunalrätt, Stockholm 1956, s. 1. För en längre historisk redogörelse, se Herlitz i SOU1923:6, s. 8 ff. 16 Rabenius, Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt, s. 91. Rabenius framhöll att ”Genom kommunstyrelsens införande i städerna, har dock Magistratens embetsverksamhet blifvit i väsentlig mån inskränkt, alldenstund Magistraterna numera förlorat rätten att fatta beslut i alla stadens angelägenheter. Efter denna inskränkning i Magistratens åligganden bestå de i att vaka öfver att Allmänna Rådstugans eller Stadsfullmäktiges beslut blifva verkställda, dock med rättighet, att, om ett sådant beslut vore stridande emot lag eller icke blifvit vederbörlig myndighet understäldt, der sådant bort ske, vägra handräckning till beslutets verkställighet […].” 26 Under Kon. Befallningshafvande lyda äfven städernas styrelser, hvilka af detta skäl upptagas under detta Departement, ehuru de för öfrigt handlägga mål, hörande till nästan alla grenar af förvaltningen. Städernas styrelse handhafves af en kollegial myndighet, hvilken såsom dömande kallas Rådstufvurätt, såsom förvaltande Magistrat.15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=