en alldeles lagom rättsstat? Ett annat skäl till Stahls särställning i rättshistorien är sannolikt att han i sin samtid var lika mycket eller mer känd som politiker än som rättsvetenskapsman. Efter 1848 års revolutionsförsök författade han partiprogrammet för det konservativa partiet i Preussen. Han förblev också, trots det öppna förakt som många av hans partikamrater visade honom, det konservativa partiet troget. Också i vetenskapligt hänseende utgör Stahl ett undantagsfall: I en annars pragmatisk skolbildning – den Historiska skolan – bedrev han huvudsakligen rättsfilosofiska studier. I sitt mästerverk, Die Philosophie des Rechts nach geschichtlicher Ansicht, formulerade han de såväl historiska som teoretiska förutsättningarna för skolans program. I motsats till det relativa ointresset för detta arbete bland rättsvetenskapsmän, så tillhör den avslutande volymen i detta arbete, i vilken Stahl utformade en omfattande rättsstatslära, en del av en statsvetenskaplig kanon också utanför Tysklands gränser. Stahl led under stora delar av sitt liv av ohälsa och han dog plötsligt i Bad Brückenau år 1861. Han var endast 59 år gammal. Carl Schmitts ursinniga angrepp på Stahls förmenta ”lagstat” skedde långt efter måltavlans död. Dock gör rättshistorien i detta fall en av sina märkliga kullerbyttor: Stahl fick faktiskt under sin livstid en möjlighet att formulera argument mot tanken på ett direkt folkvälde. Detta tillfälle erbjöd sig, därför att en liberal jurist, Julius von Kirchmann, år 1847 valde att angripa Historiska skolan i ett föredrag vid Berlins Juridiska sällskap. 70 Allgemeine Deutsche Biographie, Bd 35, s. 400: ”…bürgerlich einfach in seinen Sitten, peinlich höflich gegen Jedermann, fein und liebenswürdig im näheren Umgange, und von unermüdlichem Fleiß; in gewählter schwarzer Kleidung den Eindruck des vornehmen juristischen Professors demjenigen des Geistlichen annähernd; ohne Pathos, aber mit scharfer Stimme redend; so bildete der ein stilles und glückliches Familienleben führende, kleine, zarte, den Typus seine Abstammung in der äußeren Erscheinung deutlich aufweisende Mann gegen die Mitglieder der Partei, deren führender Geist er zu Lebzeiten gewesen und deren geistiger Heros er geblieben ist, einen Gegensatz von geradezu weltgeschichtlicher Ironie”. 256 förnäm professor i juridik med drag av präst; talade utan patos, men med en skarp stämma; på detta sätt bildade han – som levde ett stilla och lyckligt familjeliv, småväxt och ömtålig, till sitt yttre en urbild av sin härstamning – i förhållande till medlemmarna i det parti, vars andlige ledare han var under sin livstid och vars intellektuelle hjälte han har förblivit, en kontrast av direkt världshistorisk ironi.70
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=