adamcroon att draga kostnaden för rättsskipningen.”8 Självbestämmandet när det gällde domstolsorganisationen i städerna tycktes alltså, vid tiden för utredningen, huvudsakligen vara motiverat av statsfinansiella skäl. De eventuella ekonomiska fördelarna överskuggades dock, enligt utredningen, av att landet därmed fick ”två särskilda domarkårer” – en statlig och en kommunal.9 Inom ramen för sitt självstyre hade städerna nämligen också rätt att organisera tillsättningsförfarandet för domarna i stadsdomstolarna. De kunde också relativt fritt uppställa egna kompetenskrav som grund för tillsättningarna. Regleringen hade vuxit fram över tid. Enligt en kunglig resolution från den 8 juli år 1720 hade städerna rätt att föreslå vem som skulle utses till borgmästare i staden. Kungl. Maj:t skulle, på grundval av förslaget, dock formellt utse borgmästaren.10 För valet och utnämningen av rådmän och andra funktionärer svarade däremot staden själv, utan Kungl. Maj:ts inblandning.11 År 1723 förklarades denna ansvarsfördelning fortfarande vara ett privilegium för städerna, varefter rätten bekräftades genom kungliga försäkringar år 1751 respektive år 1789.12 För Stockholms stad gällde dock särskilda regler. Där utsågs såväl borgmästare som rådmän av Kungl. Maj:t, efter en föregående nominering från staden.13 Frihetstidens och den gustavianska tidens modell kom att bekräftas i 1809 års regeringsform, där 31 § garanterade städernas fortsatta rätt att föreslå tre behöriga män till borgmästartjänsten i staden (liksom till rådman och till magistraten i Stockholm). Genom grundlagsregleringen säkerställdes också Kungl. Maj:ts bundenhet till de föreslagna personerna vid utövandet av den formella utnämningsmakten.14 8 Ibid. 9 Ibid., s. 10 och särskilt f. 10 Brommé, Gustaf, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, Lund 1882, s. 23. 11 SOU1933:31, Utredning angående ordningen för stadsdomartjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas rekrytering, s.6. 12 Brommé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, s.23, SOU1923:6, Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen, s. 75 ff. samt SOU1933:31, s. 6. 13 Brommé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, s. 23 och Blomberg, Hugo, Den nordiska förvaltningsrätten, I: Aschehoug, T.S., Berg, K.J. og Krieger, A.F. (red.), Nordisk retsencyklopaedi, bd. V, Köpenhamn 1887–1889, s. 121. 14 Se härom Lagerroth, Fredrik, 1809 års regeringsform. Dess ursprung och tolkning, Stockholm 1942, s. 78 f. Lagerroth framhåller, avseende den äldre regleringen att paragraf 31 ”går till25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=