en alldeles lagom rättsstat? tet till rättvisan, att yrkeskåren i praktiken tilldelas en vetorätt i förhållande till den lagstiftande makten. I den meningen är Radbruchs formel ett tydligt exempel på en outtalad, men ändock påtaglig elitism, som knappast kan motiveras av juridiska sak- eller metodkunskaper. Särskilt tydligt framgår detta elitistiska drag, när han anger det intresse som har lägst rang i en konflikt: Konsekvensen av en ”folklig” rätt skulle vara godtycke i rättstillämpningen, avtalsbrott och andra lagstridiga handlingar som skulle legitimeras med hänvisning till att det är till nytta för folket. Radbruch själv måste ha insett att detta skulle kunna uppfattas såsom en plaidoyer mot folkets rätt till självreglering eller med andra ord folkstyre. Även om detta skulle vara korrekt i teorin, framhöll Radbruch, så kommer i praktiken denna hänvisning till den allmänna nyttan bara legitimera härskarens vilja: Den rättsstat som hade förvandlats till en orättsstat var naturligtvis Tyskland. Radbruchs förkastelsedom över föreställningen, att rättens legiti21 A a., s.345. Min översättning. I original lyder texten som följer: ”In der Rangordnung dieser Werte haben wir die Zweckmäßigkeit des Rechts für das Gemeinwohl an die letzte Stellle zu setzen. Keineswegs ist Recht alles das, ”was dem Volke nützt”, sondern dem Volke nützt letzten Endes nur, was Recht ist, was Rechtssicherheit schafft und Gerechtigkeit erstrebt”. 22 Aa., Zweite Minute. Min översättning. I original lyder texten som följer: ”Das heißt: Willkür, Vertragsbruch, Gesetzwidrigkeit sind, sofern sie nur dem Volke nützen, Recht. Das heißt praktisch: was den Inhaber der Staatsgewalt gemeinnützig dünkt, jeder Einfall und jede Laune des Despoten, Strafe ohne Gesetz und Urteil, gesetzloser Mord an Kranken sind Recht. Das kann heißen: der Eigennutz der Herrschenden wird als Gemeinnutz angesehen Und so hat die Gleichsetzung von Recht und vermeintlichem oder angeblichem Volksnutzen einen Rechtsstaat in einen Unrechtsstaat verwandelt”. 238 I rangordningen av dessa värden, måste vi sätta rättens ändamålsenlighet för det allmännas väl på sista plats. På intet sätt är rätten allt ’som till nytta för folket’, utan endast det som är rätt, som skapar rättssäkerhet och eftersträvar rättvisa, är till nytta för folket.21 Det betyder i praktiken: Vad innehavaren av statsmakten anser är allmännyttigt, despotens varje infall och varje hugskott, straff utan lag och dom, laglösa mord på sjuka är rätt. Det kan betyda att härskarens egennytta betraktas såsom en allmän nytta. På detta sätt har likställandet av rätten och den förmenta eller påstådda folknyttan förvandlat en rättsstat till en orättsstat.22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=