en alldeles lagom rättsstat? Radbruchs hopp stod således inte till den klassiska naturrättsläran, med dess stränga krav på en vetenskaplig – metafysisk – grund, utan till en fortgående strävan till rättvisa som, steg för steg, skulle undanröja alla rimliga tvivel. Detta är på sin höjd en from förhoppning. Tidens gång har snarare förstärkt intrycket av dessa rättsgrundsatsers relativitet i såväl tid som rum. Sanningen är ju snarare den motsatta: En rättsgrundsats, vars giltighet vilar på en sådan diffus och godtycklig grund, kommer med tiden att ge upphov till fler, inte färre tvivel. Frågan är således varför Radbruch inte gjorde något allvarligt försök att bevisa sanningshalten i sina påståenden om dessa rättsgrundsatsers universalitet och oföränderlighet. Svaret ligger, enligt min mening, i Radbruchs egen filosofiska övertygelse: Han var, för övrigt i likhet med Hans Kelsen, en livslång anhängare av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets neokantianism. Neokantianismen framhäver, kanske till och med i högre grad än Immanuel Kant själv, gränserna för mänsklig kunskap. I fokus för den filosofiska kritiken hamnar därför den ontologiska distinktionen mellan vara och böra, eller – mer precist – mellan det som är eller har varit och det som bör vara. Denna distinktion har nämligen påtagliga epistemologiska konsekvenser: Om man accepterar det ontologiska antagandet, så blir slutsatsen att endast påståenden om det som är (fakta) kan bevisas eller motbevisas, medan normativa utsagor (värderingar) saknar en sådan 13 Aa., Fünfte Minute. Min översättning. I original lyder texten som följer: ”Es gibt also Rechtsgrundsätze, die stärker sind als jede rechtliche Satzung, so daß ein Gesetz, das ihnen widerspricht, der Geltung bar ist. Man nennt diese Grundsätze das Naturrecht oder das Vernunftrecht. Gewiß sind sie im Einzelnen von manchem Zweifel umgeben, aber die Arbeit der Jahrhunderte hat doch einen festen Bestand herausgearbeitet, und in den sogenannten Erklärungen der Menschen- und Bürgerrechte mit so weitreichender Übereinstimmung gesammelt, daß in Hinsicht auf manche von ihnen nur noch gewollte Skepsis den Zweifel aufrechterhalten kann”. 234 Det finns således rättsgrundsatser, som är starkare än andra rättsregler, så att en lag som står i konflikt med dessa saknar giltighet. Man kallar dessa grundsatser naturrätt eller förnuftsrätt. Förvisso är de i sina detaljer föremål för tvivel, men sekler av arbete har givit upphov till ett fast bestånd av rättsgrundsatser, som med vidsträckt samstämmighet samlats i Förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, att det beträffande åtskilliga av dessa bara går att vidmakthålla dessa tvivel med medveten skepsis.13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=