RS 32

marie sandström är skyldiga att följa lagens bud och juristerna måste i denna situation ”finna modet att frånkänna lagen dess rättsliga” – eller mer precist dess normativa – ”karaktär”.11 Radbruch ger också exempel på rättsregler som inte uppfyller detta grundläggande krav på rättvisa: Lagstiftning som gör det möjligt att döda politiska motståndare eller personer av en viss ras, medan samma handling, riktad mot likasinnade – de ”egna” – bestraffas på det grymmaste sätt möjligt. Detta är, enligt Radbruchs mening, varken rätt eller rättvisa. En sådan bifurkation mellan rätt och rättvisa uppstår nämligen, när den rättsbildande viljan inte längre är en vilja till rättvisa, till exempel genom att lagstiftaren ignorerar mänskliga fri- och rättigheter. Det är uppenbart att dessa exempel på rätt utan rättvisa är hämtade ur författarens egna bittra erfarenheter av det nazityska rättssystemet. Icke desto mindre är Radbruchs beskrivning av rättvisans kärna – likheten inför lagen – problematisk, om än möjligen sympatisk. När de styrande i Paris försökte komma till rätta med stadens uteliggare –clocharderna– genom att föreslå ett allmänt förbud mot att sova under broarna, så kommenterade författaren Anatole France detta förslag på följande sätt: Den rättvisa som Radbruch föreställde sig vara den materiella rättens grund bygger på en uttalat liberal föreställning. Den enskilde har förlorat alla sociala egenskaper; lagen gäller lika för alla, egalt om adressaten är rik eller fattig, kvinna eller man, näringsidkare eller konsument. Rättvisan, i Radbruchs tappning, har reducerats till en abstrakt frihet – privatautonomi – som bara kan begränsas av sig själv eller när den hamnar i konflikt med en annan, likaledes abstrakt, frihet.12 Denna definition av begreppet rättvisa skulle knappast falla den konservative eller kommunistiske tänkaren på läppen. Radbruch var dock medveten om problemet att på ett objektivt, eller åtminstone apolitiskt, sätt att bestämma vad rättvisa – och därmed målet för en legitim rättsbildande vilja – skulle vara: 11 A a., ibidem. Min översättning. I original lyder texten som följer: ”… den Mut finden, ihnen den Rechtscharakter abzusprechen”. 12 Frihet från, snarare än frihet till. 233 Hur rättfärdig är icke lagen. Den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna och tigga bröd.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=