claes peterson En angelägen uppgift var således att avföra lycksalighetsdoktrinen från statens agenda, eftersom man menade att man därigenom skulle eliminera utrymmet för icke välkomna statliga ingripanden i det som uppfattades som medborgarnas privata samhällssfär. Användningen av politimakten på snart sagt alla områden av samhällslivet framstod som godtycklig, vilket skapade stor rättsosäkerhet, då staten kunde agera utan lagfästa regler. Till saken hör att staten inte heller var bunden av sin egen lagstiftning utan kunde agera fritt efter behov. Omsorgen om undersåtarnas väl räckte som legitimationsgrund. Rättsstaten skulle, enligt sina förespråkare, på ett radikalt för att inte säga revolutionärt sätt råda bot på dessa missförhållanden. Statens verksamhet skulle underkastas en rättslig reglering som även skulle staka ut gränserna för maktutövningen. Därmed skulle staten tvingas att följa sin egen lagstiftning, vilket skulle förhindra godtycket. Genom att i Kants efterföljd härleda rättsstatens egenskaper ur förnuftsprinciper avsåg dess teoretiker och förespråkare – von Berg, Placidus, Rotteck, Welcker, von Mohl och andra – att med en vetenskapligt grundad deduktion skapa ett opolitiskt statsbegrepp, som ledde till den obestridliga slutsatsen att individen måste lämnas i största möjliga frihet att gestalta sin tillvaro. Motsatt förelåg inte några ur förnuftsståndpunkt likvärdiga argument för statens rätt att ingripa i individens rättssfär annat än när det var påkallat av högre skyddsskäl. Denna lära motsvarade visserligen det tyska borgerskapets politiska tänkande under 1800-talets tidiga decennier, men argumentationen kunde inte leva upp till sina vetenskapliga ambitioner, enär den förment förnuftsenliga grunden var allt annat än opolitisk. Individens frihet, grunden för syllogismen om att staten endast var en skyddsmakt i förhållande till samhället, innebar att rättsstaten gavs ett 71 Min översättning. Dentyska originaltexten lyder:”Hierauf beruht auch das Recht der Staatswirtschaft, des Finanzwesens und der Polizei, welche letztere die öffentliche Sicherheit, Gemächlichkeit und Anständigkeit besorgt; denn das Gefühl für diese (sensus decori) als negativer Geschmack durch Bettelei, Lärmen auf Straßen, Gestank, öffentlicher Wohllust (venus vulgivaga), als Verletzungen des moralischen Sinnes nicht abgestumpft werde, erleichtert der Regierung gar sehr ihr Geschäfte, das Volk durch Gesetze zu lenken”, Immanuel Kant, Metaphysik der Sitten, Werke in sechs Bänden, utg. Wilhelm Weischedel, Darmstadt 1983, IV, s.445. 225
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=