den materiella rättsstatens rationalitet. robert von mohls rättsstatslära I analysen av Kants rättslära är iakttagelsen korrekt att utgångspunkten är individualistisk. Problematiskt blir det emellertid när von Mohl likställer ”den enligt förnuftets tankelagar bildade viljan (der nach vernünftigen Denkgesetzen gebildete Wille)” med att Kant ”drivit grundandet av staten på mänsklig subjektivitet till sin spets (die Gründung des Staates auf die menschliche Subjektivität zur Spitze getrieben)”. Det blir en motsägelse i framställningen av Kants rätts- och statslära när von Mohl hävdar att rätten, enligt Kant, ger uttryck för den på förnuftets tankelagar grundade viljan, samtidigt som statens och följaktligen rättens tillkomst innebar att den mänskliga subjektiviteten drivits till sin spets. Det är dock inte Kant som skall lastas för motsägelsen. Man kan knappast beskylla den stränge Kant för att ha hemfallit åt epistemologisk anarki. För Kant är ”detapriori lagstiftande förnuftet (dieapriori gesetzgebende Vernunft)” grundvalen för en absolut given och objektiv igenkännbar/urskiljbar rätt, inte endast som något blott subjektivt Det von Mohl har förbisett är att Kant menar att rätten ”avser rättens form, inte dess materia eller objekt, enligt vilken jag har en rätt (die Form Rechtens, nicht die Materie oder das Objekt, worin ich ein Recht habe betrifft)”,55 vilket är en slutsats som ligger i linje med hans stats- och rättslära. Kant utvecklade därför inte tankegången vidare. Å andra sidan är ständig ekonomisk näringsfrihet skulle däremot, enligt denna uppfattning, leda till en marknad och ett samhälle i harmoni. Staten skulle följaktligen reduceras till ett minimum. Se Claes Peterson, Äganderätt, avtalsfrihet och fördelningen av företagens vinster, Stockholm 1984, s. 17. 54 Min översättning. Den tyska originaltexten lyder: ”[…] die bürgerliche Verfassung ein Verhältnis freier Menschen ist, die (unbeschadet ihrer Freiheit im Ganzen ihrer Verbindung mit anderen) doch unter Zwangsgesetzen stehen: weil die Vernunft selbst es so will, und zwar die reine apriori gesetzgebende Vernunft, die auf keinen empirischen Zweck (dergleichen alle unter dem allgemeinen Namen Glückseligkeit begriffen worden) Rücksicht nimmt”, Kant, Über den Gemeinspruch, i Kant Werke VI, s.144f. 55 Kant, Über den Gemeinspruch, i Kant Werke VI, s.147 218 Den borgerliga författningen är ett förhållande mellan fria människor som (utan att det påverkar deras frihet i hela deras förbindelse med andra) ändå är föremål för tvångslagar: eftersom förnuftet självt vill ha det så, nämligen det rena a priori lagstiftande förnuftet, som inte tar hänsyn till något empiriskt syfte (alla sådana förstås under det allmänna namnet lycksalighet).54
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=