den materiella rättsstatens rationalitet. robert von mohls rättsstatslära samtida diskussionen såväl i de tyska länderna som internationellt. I hans framställning intar, liksom hos von Berg, Immanuel Kants frihets- och rättslära en central plats. Med hänvisning till Kants ”djupsinniga uppsats”Über den Gemeinspruch: Das mag in der Theorie richtig sein, taugt aber nicht für die Praxis formulerar Placidus statsändamålet på följande sätt: Föremålet för Placidus kritik är den hävdvunna uppfattningen att det var en uppgift för staten att med politirätten sörja för individens lycksalighet, vilket i sig var ett syfte som tillät statliga intrång i individens personliga frihetssfär. Mot denna uppfattning hävdar Placidus i Kants anda att lycka och välbefinnande visserligen är ett för människan naturligt ändamål, som hon av egen kraft försöker uppnå, men lycksaligheten kan inte vara ett ändamål för staten, eftersom den inte kan underkastas en princip och således inte heller kan vara föremål för lagstiftning. Lycka är med andra ord inte något som kan fixeras a priori, utan den följer av erfarenheten. Enligt Placidus går det att identifiera två huvudriktningar i statsläran. Den traditionella statsläran, som uppställer statens säkerhet och välgång som politirättens ändamål, företräds av de han kallar för ”Staatsglückse29 Min översättning. Den tyska originaltexten lyder: ”Sicherheit aller Menschenrechte, oder was dasselbe ist, möglichst große Freiheit, bleibt also der erste und eigentliche Zweck des Staats. Fortschreitende Veredlung, Ausbildung aller unserer Kräfte, Sittlichkeit, Harmonie zwischen ihr und Glückseligkeit ist höchster Zweck des Menschen: ist der Zustand dessen Wirklichkeit das Ziel unsers unbedingt aufgegebenen Bestrebens ist; aber das alles ist nicht eigentlich unmittelbare Sache des Staates, denn dieser kann nur äußere Rechtlichkeit, Gesetzlichkeit (Legalität) fordern, unbekümmert um die innere Triebfeder des handelnden oder gehorchenden Bürgers. Durch Kants alles erforschenden Tiefsinn scheint auch diese Untersuchung auf das Reine gebracht zu sein”, Placidus, Johann Wilhelm (=J.W. Petersen), Litteratur der Staatslehre. Ein Versuch, Strasburg 1798, s. 10, 72/73 208 Säkerheten för alla mänskliga rättigheter, eller vad som är samma sak, största möjliga frihet, förblir statens första och verkliga syfte. Framåtskridande förfining, utveckling av alla våra krafter, moral, harmoni mellan den och lycka är människans högsta mål: det är det tillstånd vars verklighet är målet för vår villkorslöst ålagda strävan; men inget av detta är faktiskt en direkt angelägenhet för staten, för den kan bara kräva yttre rättfärdighet, lagenlighet (legalitet), obekymrad om den agerande eller lydige medborgarens inre drivkraft. Tack vare Kants alltigenom utforskande djupsinne förefaller även denna undersökning ha skapat klarhet.29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=