claes peterson nuftig” ståndpunkt.22 En fingervisning får man i Kants skrift Kritikder Urteilskraft (1790). Ur förnuftets synvinkel styrs objektsvärlden av ett oändligt antal empiriska lagar, som inte kan utgöra föremål för apriorisk/ vetenskaplig kunskap. De i objektsvärlden iakttagbara sammanhangen är underkastade tidens och rummets ständiga förändringar, som inte är förenade med en insikt om sin nödvändighet och därför inte uppfyller vetenskapens fordringar. Då emellertid förnuftet måste förutsätta och anta en enhetlighet för att förstå erfarenhetskunskapen som ett helt, Det citerad stället avser specifikt naturvetenskaperna, men i sin rättslära Metaphysische Anfangsgründe der Rechtslehre (1797) understryker Kant att de slutsatser han dragit med avseende på naturvetenskaperna gäller analogt för rättsläran. Även rättsläran, inklusive statsrättsläran, räknas till den objektsrelaterade kunskapen och har således ingenapriori grundoch följaktligen ingen vetenskaplig status. När Kant fixerar sina ”Prinzipienapriori” för statsläran rör det sig med andra ord inte om förnuftprinciper enligt Kritik der reinen Vernunft utan om ett fiktivt antagande om att en apriorisk grund föreligger. Den nykanteanske filosofen Hans Vaihinger (1852–1933) formulerade förhållandet som ett antagandealsobeller som om.24 Trots denna vetenskapliga 22 Sandström, Marie, Das dogmatische Verfahren als Muster de rechtswissenschaftlichen Argumentation, i Entwicklung der Methodenlehre in Rechtswissenschaft und Philosophie vom 16. Bis zum 18. Jahrhunder, utg. Jan Schröder, Stuttgart 1998, s. 193 ff. 23 Översättning till svenska av Sven-Olov Wallenstein, Immanuel Kant. Kritik av Omdömeskraften, Stockholm 2003, s. 36. Det tyska originalet: Kant, Immanuel, Kritik der Urteilskraft (2. uppl. 1793), i Wilhelm Weischedel (utg.),Werke in sechs Bänden, Darmstadt 1983,V,s.257 (BXXXIV): ”so muß die Urtheilskraft für ihren eigenen Gebrauch es als Prinzip apriori annehmen, daß das für die menschliche Einsicht Zufällige in den besonderen (empirischen) Naturgesetzen dennoch eine, für uns zwar nicht zu ergründende aber doch denkbare gesetzliche Einheit in der Verbindung ihres Mannigfaltigen zu einer an sich möglichen Erfahrung enthalte”. 24 Vaihinger, Hans, Die Philosophie des als ob, 7/8. uppl., Leipzig 1922, s. 667 ff. 205 så måste omdömeskraften för sitt eget bruk som principa priori anta att det som är tillfälligt för den mänskliga förståelsen i de enskilda (empiriska) naturlagarna ändå innehåller en, för oss visserligen inte utrönbar, men ändå tänkbar lagmässig enhet i förbindelsen av sin mångfald till en i sig möjlig erfarenhet.23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=