den materiella rättsstatens rationalitet. robert von mohls rättsstatslära Kant formulerade visserligen aldrig något rättsstatsbegrepp, men hans statsrättsliga utläggningar har uppfattats som kvintessensen av den liberala rättsstaten.20 Statsbildandet vilar hos Kant på en förnuftsprincip, vilket gör att hans i grunden liberala statsbegrepp är resultatet av en kognitiv eller till synes vetenskapligt deduktiv process. Det är uppenbart att Kants statslära grundar sig på en konsistent rationell argumentation som utgår från en antagen grund. Emellertid hamnar slutsatserna utanför den egentligt vetenskapliga kritiska kunskapen såsom den är utredd av Kant i Kritik der reinen Vernunft (1781). Kritiken hade lett Kant fram till att det endast var kunskap som var förenad med en medvetenhet om dess nödvändighet (Bewußtsein ihrer Notwendigkeit), som kvalade in som vetenskap. Det rörde sig i huvudsak om matematiska och logiska argument som grundade sig på analytiska apriorin, det vill säga apodiktisk kunskap som var nödvändig och därför inte behövde någon bevisning. Kunskap som är systematiserad i ett grund-följd förhållande kan visserligen till formen kvalificeras som vetenskap, men en förutsättning för dess vetenskaplighet är emellertid att grunden eller principen har apriorisk karaktär.21 De förnuftsprinciper, ”Prinzipienapriori”, på vilka Kant grundar statens bildande, uppfyller inte kraven på epistemologisk nödvändighet, eftersom de i själva verket är värderingar eller syntetiska apriorin, som har sin grund i erfarandet och därmed onåbara för vetenskaplig kunskap. Det förefaller som om Kant i sin argumentation därmed överskrider förnuftets gränser och gör sig skyldig till en motsägelse i förhållande till vad han slagit fast i Kritik der reinen Vernunft. Emellertid innebär det inte nödvändigtvis att Kant motsäger sig själv. Man kan förstå Kants argumentation som ett försök att, utan att avvika från vetenskapens apodiktiska karaktär, förena det analytiska apriorit med förnuftets erfarande i en ”förstellung gegen sich selbst und gegen auswärtige Feinde nothwendig ist; zu keinem anderen Endzwecke beschränkt er ihre Freiheit”, Humboldt, Wilhelm von, Ideen zu einem Versuch, die Gränzen der Wirksamkeit des Staates zu bestimmen, Werke, utg. A. Flitner och K. Giel, bd 1, Darmstadt 1960, s. 90. 20 Angermann, s.98:”im übrigen halte ich aber in der Tat Kant für den konsequentesten Vertreter des Rechtsstaatsgedankens”. 21 Peterson, Claes, Daniel Boëthius und das Kantsche Dilemma, s. 501 ff. 204
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=