den materiella rättsstatens rationalitet. robert von mohls rättsstatslära verket hadebonum commune ett materiellt innehåll, som var resultatet av politiska uppgörelser och kompromisser. Johann Stephan Pütter (1725– 1807)6, en av seklets mest betydande tyska statsrättslärare, var den som först formulerade ett politibegrepp som uteslöt cura promovendi salutem eller omsorgen om medborgarnas väl. Han inskränkte politirättens uppgift till att endast avsecura avertendi mala futura, det vill säga att preventivt avvärja framtida faror för den samhälleliga samlevnaden.7 Pütters formel blev framgångsrik i så måtto att den fick ett nedslag i den preussiska lagboken från 1794, där politi definierades på följande sätt: Rättsstatsbegreppet som det kom att utformas under 1800-talets inledande decennier var förberett i Immanuel Kants (1724–1804) kritiska statsrättsteori.9 Hans inflytande på statsrättens utveckling var betydande för att inte säga avgörande. Enligt Kant var stat den institutionella formen 6 Jan Schröder/ Gerd Kleinheyer, utg., Deutsche und Europäische Juristen aus neun Jahrhunderten, 5. Uppl., 2008, s. 345–349. 7 Pütter, Johann Stephan, Institutiones juris publici Germanici, 2. uppl., Göttingen 1776, § 331 ”Ea supremae potestatis pars, qua exercetur cura avertendi mala futura in statu reipublicae interno in cummune metuenda, dicitur politia”. 8 Den tyska originaltexten lyder ”Die nöthigen Anstalten zur Erhaltung der öffentlichen Ruhe, Sicherheit, und Ordnung, und zur Abwendung der dem Publico, oder einzelnen Mitgliedern desselben, bevorstehenden Gefahr zu treffen, ist das Amt der Polizey”, Allgemeines Landrecht für die preußischen Staaten, ALR, del II, titel 17, § 10. I lagbokens del III gjordes dock förbehåll för staten att förhindra sådant missbruk av äganderätten som kunde leda till skada för det gemensamma. Vidare fick staten rätt att ”Anstalten zu treffen, wodurch den Bürgern /…/ ein nicht bloß notdürftiger, sondern auch bequemer und froher Lebensgenuß erleichtert werde”. Se Hans Maier,s.163. Man har i forskningen framhållit att lagboken visserligen innehåller element som senare kom att förknippas med rättsstaten, men som redan av sin samtid uppfattades som kontradiktoriska. ALRhar även kallats för ”Gesetzbuch der Widersprüche”. Se Detlef Merten, Die Rechtsstaatsidee im Allgemeinen Landrecht, i Gemeinwohl – Freiheit – Vernunft – Rechtsstaat, red. Friedrich Ebel, Berlin 1995, s. 109–138. 9 Herb, Karlfriedrich & Ludwig, Bernd, Kants kritisches Staatsrecht, i Jahrbuch für Recht und Ethik, bd 2. Themenschwerpunkt: Zurechnung von Verhalten, 1994, s. 431–478. 200 Immanuel Kant och den optimala staten Den är politins uppgift att vidta nödvändiga åtgärder för upprätthållandet av det offentliga lugnet, säkerheten och ordningen och att avvärja den fara som kan föreligga för allmänheten, eller dess enskilda medlemmar.8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=