boströmianismen – en ovanligt praktisk statsidealism övrigt noterar man att Boströms ideal var en konstitutionell monarki. Enbart det indikerar att även i frågan om styrelseskicket hade Boströms monarki omvandlats till en monarki som skulle tillgodose den borgerliga rättsstatens behov.78 När det väl hade fastställts att monarken enbart var ett organ i staten kunde Boström argumentera för att monarken var en osjälvständig kanal för ett så kallat rationellt ändamål eller en så kallad rättslag. Idag framstår det som en omskrivning för det växande behov av fasthet och auktoritet som ledde exempelvis Stahl till att hävda att det var en motsägelse att anta att statens giltighet var beroende av en så kallad rättsgrund. Det som framstår som obsolet är däremot utgångspunkten att monarken var den enda maktpolitiska drivkraften i staten. Statens organ var monarken och monarkens tjänare. Riksdagen var en representant för samhället och folket. Dess roll var begränsad till att godta eller avvisa de politiska initiativ som kom från monarken. Boström tycks ha uppfattat ett alltför stort utrymme för politiska diskussioner och opinionsbildning i sig som en fara för stat och samhälle. Det ledde till vissa positioner som måste ha uppfattats som verklighetsfrämmande redan i samtiden.79 I fråga om rättsstaten var Boström inte bara framsynt, utan originell i det avseendet att statens identitet som rättsstat tillskrevs ett högre värde. Strävan att etablera en rättsstat var tidstypisk. Mindre tidstypisk var kopplingen mellan rättsstaten och det egenvärde som härleddes från ett evigt förnuft. En metafysisk realist som Platon skulle ha kallat det rättsstatens idé. Boströms statslära var en konkretisering av denna idé. Statens 77 ”Boström hade något som romantikerna saknade, nämligen en kylig rationalism. Han var modernmenmodern på ett annat sätt än de unga radikalerna. Uppror, demokrati, nationella och internationella omgrupperingar hade inte i honom en vän. Däremot var hans statsfilosofi en enda lång plädering för en rationaliserad, rutiniserad, i Webers mening byråkratiserad statsförvaltning.”, Liedman, op. cit., s. 282 f. 78 Effekten blev att monarken var bunden av staten: ”I allmänhet bör monarken själv känna, och, när så behöves, framhålla, att de offentliga rättigheter han innehar icke äro hans egna, utan statens, och att denna har rättigheter även mot hela folket, vilka han själv såsom dess representant icke får giva till spillo.”, Boström, Grundlineer, §173. 79 Från 1809 utkom ett regelbundet och tillgängligt riksdagstryck. Lagförarbeten kunde bli en rättskälla. Boström var dock inte jurist: ”Också böra ej några discussionsprotokoller föras i stånden eller utgivas av trycket, emedan detta är icke blott utan allt ändamål, utan även i flera avseenden skadligt.”, Boström, Grundlineer, §214. 192
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=