boströmianismen – en ovanligt praktisk statsidealism Statens identitet som rättsstat berodde på ett visst etiskt förhållningssätt hos statens organ eller monarkens tjänare. Rättsstatens egenvärde överfördes nedåt till övriga organ. Gränsen mellan stat och samhälle aktualiserades på de platser och vid de tidpunkter där staten och samhället möttes. Statens organ hade en praktisk funktion. Lydnad, trohet, oegennytta, redlighet och värdighet bidrog till att göra rättstillämpningen till en abstrakt funktion och reducera inslaget av subjektivitet. Delvis var dessa krav ett självändamål. Boström antog att om staten skulle åtnjuta en nödvändig auktoritet måste statens organ också visa vad denna auktoritet betydde i praktiken. Ämbetsmännen hade en särställning, som skulle motsvaras inte bara av utbildning och kompetens utan också uppförande. Inslaget av framtidsvision i Boströms statslära kom till uttryck i föreställningen att ämbetsmännen enbart skulle tillhöra det offentliga: Därmed hade Boström formulerat ett handlingsprogram. Staten var en rättsstat. Dess väsen var den formella rättvisan. Realiseringen av denna funktion skulle möjliggöras av en enhetlig ämbetsmannakår. Enligt Stahl var rättsfilosofin ett argument för en viss rättsbildning. Stahls egen lära var exempelvis ett argument för framväxten av rättsstatens institutioner. Boströms filosofi kan tillskrivas samma funktion. Boströms statslära hade alltså flera politiska innebörder. Å ena sidan var den att argument mot alla reformer av fyrståndsriksdagen. Denna innebörd är välkänd. Å andra sidan var den ett argument för en ny statsåskådning som skulle tillgodose rättsstatens behov. Boström tog avstånd från det empiriska eller sinnliga. Följderna av hans statslära var dock i högsta grad empiriska. När väl regeringen och dess underlydande organ intog funktionen av rättsstat, i 65 Boström, Grundlineer, §75. 66 Boström, Grundlineer, §81. 186 Statsmedlemmarna äro antingenpublika, offentliga, verkande omedelbart för rätten, eller privata, enskilda, verkande omedelbart för sedligheten. Den högsta ibland de förra är monarken; och under honom stå alla de övriga offentliga personligheterna, vilkas högsta (personliga) enhet är det publikaståndet såsom blott sådant eller ämbets- och tjänstemannacorpsen.66 tens tillbörliga skötande och statens trygghet; 6) Sedlighet, värdighet ochhumanitet i deras uppförande såväl uti som utom ämbetsförvaltningen.65
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=