richard nordquist Hur Boström egentligen uppfattade kopplingen mellan rättslagen och den positiva lagen får sägas vara oklart. Å ena sidan kunde enbart den positiva lagen vara giltig eller bindande i den yttre eller empiriska staten. Å andra sidan fanns en nödvändig koppling till den så kallade rationella lagen. Man noterar emellertid att Boström förser denna koppling med reservationer (”anses för att vara det”). Boström gav inget utrymme för domare och tjänstemän att företa en egen bedömning av denna koppling och, eventuellt, vägra att tillämpa en lag. Den rationella lagen var jämförbar med statens väsen, det vill säga nämnda uppgift att tillhandahålla ett juridiskt eller formellt rättvist rättsskydd. Tydligen var den eviga rättslagen i sig en grund för den juridiska eller formella rättvisan. Därför framhöll också Boström att den positiva lagen skulle vara denensamt gällande i staten. Ytterst var det en fråga om det ansvar domstolar och myndigheter hade mot samhället; om den rationella lagen hade kunnat åberopas av statens organ för att ogiltigförklara en lagstiftningsakt undergrävdes den formella rättvisan. Det är också svårt att förklara varför Boström i så fall framhöll att folket borde kunna väcka åtal mot monarkens tjänare; enbart den positiva lagen gav en sådan möjlighet.64 Rättslagen var ännu ett uttryck för Boströms behov att förankra staten i en metafysisk grund. Därtill var den också en omskrivning för Boströms krav på statens funktion. Rättslagen var ett argument för att statens organ skulle uppfylla vissa etiska målsättningar. Lydnadsplikten var enbart en inledning: 63 Boström, Grundlineer, §27. 64 Se not 53. 185 böcker och därför kan kännas (empiriskt) ur dessa. Den senare, som äger faktisk och temporär giltighet i den empiriskt verkliga staten och där ensam får vara den gällande, bör likväl vara ett uttryck av den förra eller åtminstone anses för att vara det, emedan den endast därigenom får karaktären av en lag.63 Av sina organer har Monarken att fordra: 1) Lydnadför sina befallningar, dock icke för en speciell, som står i uppenbart strid med en generell eller gällande lag; 2) Trohet och underlåtande av sådana ord eller handlingar, som kunna motverka hans tillkännagivna offentliga ändamål; 3) Flit och sorg fällighet att i första rummet ombesörja sina ämbetsåligganden; 4) Oegennytta och redlighet eller befattningens användande endast för statens ändamål; 5) de Inskränkningar i deras privata fri- och rättigheter, som äro nödvändiga för tjäns-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=