richard nordquist Stahls rättsstat definierades alltså av kravet på formell rättvisa. I hägnet av rättsstaten var rätt och formell rättvisa detsamma. Denna syntes var fruktbar. Stahls definition implicerade en framtida professionell ämbetsmannastat. Domare och tjänstemän var statens organ. För att föregripa invändningar framhöll Stahl att rättvisa och billighet stod i ett motsatsförhållande; domarens uppgift var inte att prioritera rättvisa i det enskilda fallet.59 För Stahl fanns det alltså ingen motsats i att både hävda att staten hade en historisk grund i en viss etisk bestämning och att hävda att den positiva rätten var den enda tvingande rätten. Rättsfilosofin kunde inverka på lagstiftarens rättsbildning men inte domarens hantering; det senare tillhörde rättsvetenskapens exklusiva område.60 Stahl hävdade alltså, indirekt, att rättsfilosofin hade en politisk roll. Det gällde i så fall även Stahls egen lära om rättsstaten. Boströms kunskapsområde var filosofin. Hans statslära innehåller ingen motsvarande gränsdragning mellan rättsfilosofi och rättsvetenskap. Innehållet i rättsläran var dock påtagligt likartat Stahls. Skillnaden är att hans definition av rättens betydelse i rättsstaten var bättre anpassad efter ett pedagogiskt syfte. Rätten var liktydig med kravet på formell rättvisa. Det framgick av ett antal lärosatser, som bortsett från enstaka dialektiska inslag var tydliga: oder sey es auch nur in Ergänzgung des positiven Recht (subsidiär). [...] Der Richter wäre damit nur an sein Urtheil gewiesen, was er für das Naturrecht hält, im besten Falle würde er daher nur als Individuum (als bloßer Schiedsrichter) sprechen, statt als wirklicher Richter...”, Stahl, Philosophie des Rechts,1854, II/1, s.222. 59 ”Ein Gegensatz gegen die Gerechtigkeit ist dieBilligkeit.”, Stahl, Philosophie des Rechts, 1845, II, s.250f. 60 ”In den Gerichten kann die Philosophie des Rechts keinen Einfluß haben, in so ferne sie gegen die Rechtswissenschaft scharf abgegränzt ist, nämlich als Kenntniß gerechter Normen, die aber dem bestehenden Recht in keiner Weise angehören. Denn diese gerechten Normen, selbst wenn sie unbestritten wären, sind noch nicht selbst Recht, und nur das Recht darf in den Gerichten angewendet werden.”, Stahl, Philosophie des Rechts, 1833, II, s. 185. 183 Att uti de sedliga väsendenas verksamhet förverkliga det formellt rätta eller förnuftets form – den formella, juridiska rätten – är således statens allmänna ändamål, och genom förverkligandet av detta förverkligar han hos dem även sig själv, då verksamhetsformen endast i abstraktionen kan skiljas från den verksamme. [...] I denna form ligga nu tvenne huvudmomenter, nämligen 1)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=