richard nordquist Orsaken torde ha varit att den politiska viljan hade frigjorts från ett transcendent element. Den förnuftiga viljan var en omskrivning för att den högsta viljan i staten var en autentisk vilja ur de underlydande organens perspektiv. Det var en omskrivning av det önskvärda lydnadsförhållandet. Det avspeglade det faktum att monarken alltjämt var staten under första hälften av 1800-talet. I motsats till i exempelvis Tyskland hade förvisso både regering och lagstiftare initiativrätt i lagstiftningen. I praktiken var dock regeringsmakten långt fram under 1800-talet den makt som tog initiativ, antingen det gällde reformer eller motstånd.51 Boströms argument att den högsta viljan var en förnuftig vilja får en betydelse mot bakgrund av att politiken hade blivit en mer oförutsägbar drivkraft. Den högsta viljan kunde därför inte undermineras av de organ som var förpliktade att realisera denna vilja. Det blev därför viktigare att betona detta lydnadsförhållande. Rättsväsendets oberoende kom till uttryck i lagbundenheten.Imotsats till en äldre statsåskådning borde monarken inte kunna entlediga domare utan stöd i positiv lag: Det hierarkiska förhållandet mellan monarken och underlydande organ yttrade sig i en lydnadsplikt. Gränsen drogs vid bundenheten till lagen. Domare och tjänstemän var i första hand bundna av lagen och först i andra hand av monarkens direktiv. Boström hävdade vidare att folket eller samhället därför borde kunna utkräva ett juridiskt ansvar från ämbetsmännen: 51 RF1772 införde ordningen att både regering och riksdag hade initiativrätt och godkände. Före 1865/66 och de årliga riksdagarna var det en ytterst ineffektiv ordning. Regeringen kunde behålla det politiska initiativet. Därtill kom monarkens hävdvunna exklusiva kontroll över den ekonomiska och administrativa lagstiftningen. 52 Boström, Grundlineer, §72. 179 [de] böra ... i samma mån mindre kunna entledigas endast genom hans subjektiva vilja eller gottfinnande, som deras funktioner äro mera generella, objektiva och lagbestämda, i vilket fall ock det felaktiga i deras förhållande lättast kan bestämmas objektivt (genom rannsakning och dom). Mest inträffar detta med domare och minst med dem, som sköta de högsta och lägsta funktionerna.52 Av sina organer har monarken att fordra: 1) lydnad för sina befallningar, dock icke för en speciell, som står i uppenbar strid med en generell eller en gällande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=