boströmianismen – en ovanligt praktisk statsidealism mellan stat och samhälle. Det var inte en yttre realitet, utan enbart ett önskemål. Kants rena förnuft låg till grund för en frihetsetik, som blev ett argument för det borgerliga samhällsskicket. Styrkan var också att kraven på frihet och jämlikhet inte krävde ett upphävande av styrelseskicket. Kant utgick från monarkin och ståndsrepresentationen som självklarheter och hans lära blev därför mindre hotfull. Svagheten var att Kants statslära var beroende av det rena förnuftet. Folket valde frivilligt att inträda i det borgerliga tillståndet. Statens auktoritet blev beroende av att allmänviljan var en förnuftig vilja. Kants utgångspunkt i en formell naturrätt ledde till motsägelser på ett praktiskt plan. Å ena sidan var domare och tjänstemän bundna enbart av den positiva eller empiriska lagen. Det var ett villkor för ett minimum av förutsebarhet. Det hade vid det här laget blivit allmängods i rättsläran. Å andra sidan var naturrätten eller den filosofiska rätten en teoretisk grund för domare och ämbetsmän. Kant utgick från att naturrätten var en nödvändig teoretisk grund för blivande domare.24 Följden blev att gränsdragningen mellan stat och samhälle blev otydlig. Det statliga beslutsfattandet skedde i domstolar och myndigheter, vilka utgjorde en yttre eller praktisk gräns mellan stat och samhälle. Om naturrätten var en nödvändig teoretisk grund för beslutsfattandet blev gränsen oskarp. Ett exempel är lydnadsplikten. Å ena sidan implicerade Kants statslära en ovillkorlig lydnadsplikt för domare och tjänstemän, oberoende av om en positiv lag var förenlig med naturrätten eller inte. Å andra sidan hade naturrätten en grund i domarens förnuft, och även det rena förnuftet måste förr eller senare fyllas med ett empiriskt innehåll. Då fanns inga garantier att förnuftet var självklart orienterat mot staten i stället för samhället. Kants rättstillstånd mynnade således ut i en motsägelse. Å ena sidan var statens organ bundna av den positiva rätten. Å andra sidan var det rena förnuftet en grund för både rättstillståndet och dess realisering. Statens offentliga förhållande var inte tillräckligt upphöjt över de privaträttsliga eller patrimoniala banden. 24 Kant har en liknelse som förtjänar att citeras: ”Eine bloß empirische Rechtslehre ist (wie der hölzerne Kopf in Phädrus’ Fabel) ein Kopf, der schön sein mag, nur schade! daß er kein Gehirn hat.”, Werke, op. cit., s. 31. 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=