boströmianismen – en ovanligt praktisk statsidealism kausalt element. När denna grund försvagades övergick fokus till tid- och rumsbundna fenomen. Kausaliteten blev tillfälligt giltig, men hade den fördelen att den kunde verifieras eller falsifieras.16 Framtiden blev en möjlighet eller förhoppning i stället för ett hot. Lagstiftaren kunde utgå från att en viss åtgärd skulle få en viss effekt och först när förutsebarheten blev en värdemätare för maktutövningen hamnade också den äldre patrimonialstatens brister i fokus. Dessa två drivkrafter växelverkade. Friheten implicerade en frihet att stifta lagar som inte bara syftade till att bevara en ordning, utan aktivt skapa en ny ordning. Men det förutsatte omvänt ett krav på att lagen skulle genomdrivas med ett minimum av effektivitet och förutsebarhet. Patrimonialstaten hade vissa konstitutiva egenskaper som hindrade dessa strävanden. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Stahls krav på en upphöjelse (Erhebung) av statens offentliga förhållanden. Staten var liktydigt med den personliga kungamakten. Makten var grundad i en nedärvd äganderätt (”patrimonium”) till ett territorium. Samhället var indelat i korporationer, vilket gällde även kungamakten. Även om maktställningen var tryggad var den också beroende av en gränsdragning till övriga korporationer, särskilt adeln. Gränserna fastställdes i avtal som var tvungna att förnyas med jämna mellanrum. När Stahl utnämnde privaträttsliga band till ett hinder för statens effektivitet var det ingen överdrift. Högre ämbeten var delvis föremål för äganderätt och kunde, helt logiskt, bli föremål för handel. Krav på duglighet och kompetens samexisterade med krav på börd och ståndstillhörighet. Det är givet att den här ordningen inte var ägnad att stärka statens auktoritet, särskilt inte på lokal nivå. Stahl gav alltså uttryck för en abstraherande strävan. Staten skulle uppfattas som en abstrakt funktion i stället för en fysisk företeelse. Ämbeten skulle uppfattas som funktioner och inte som enskild egendom. Först då kunde staten frigöras från behovet att hävda 16 David Humes distinktion mellanis ochought är ett symtom på denna förskjutning. Moralfilosofer utgick från en objektiv grund, som utvidgades oförutsägbart till att omfatta vilka fenomen som helst. Hume upptäckte att kausaliteten tillskrevs en ontologisk kvalitet. Enligt Hume var den i stället en psykologisk företeelse. Då blev det både möjligt och nödvändigt att skilja på olika typer av kausala lagar, t ex naturlagar och normativa lagar. 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=