kaarlo tuori Genom sin konstitution positionerar sig varje rättssystem i förhållande till andra rättssystem samt definierar och försvarar sin konstitutionella identitet. Men det är inte allt. Genom sin konstitution hävdar varje rättssystem även sin suveränitet. Varje rättssystem vill själv bestämma i enskilda fall vad dess positioneringsprinciper innebär samt vad dess konstitutionella identitet innehåller och hur denna bör försvaras. Ett rättssystem kan inte överge dess beslutsrätt i dessa grundläggande frågor utan att överge sin suveränitet. Rättslig pluralism medför rättslig perspektivism. Var och en av parterna till en potentiell konstitutionell konflikt betraktar läget ur sitt eget perspektiv, genom sin egen rättsordning, inklusive den rättskultur som präglar denna rättsordning. Lösningar eller lösningsförslag till konflikten utgår alltid ur ett visst perspektiv: ur den nationella konstitutionens, Europakonventionens eller EU-rättens perspektiv. Det finns ingen högre tribunal som kunde avgöra vilken av motstridiga lösningar borde överväga och ingen högre rättsprincip som kunde vädjas till. Det är denna situation som medför att radikal pluralism eller extrem perspektivism är en så lockande teoretisk ställning. Radikal pluralism och extrem perspektivism som kategoriskt förnekar möjligheten av en konsensus eller även diskussion mellan skilda rättssystem framträder i olika versioner; i till exempel Hans Kelsen’s uppfattning av självständiga och ömsesidigt slutna rättsordningar, underställda sina egna skilda grundnormer, eller Martti Koskenniemis rättsliga regimer med sina antagonistiska intresselägen. Men det finns ett alternativ: nämligen dialogisk perspektivism som betonar rättskulturella överlappningar, förmågan att ta i beaktning och även införliva andra rättssystems normativa utgångspunkter, viljan att uppnå konsensuella lösningar samt effektiviteten av principer och formella och informella institutionella och förfarandemässiga arrangemang som har skapats för att förhindra öppna och sist och slutligen olösbara konflikter. Och oftast har man lyckats i strävan efter samstämmighet, såsom den långa dialogen mellan den tyska författningsdomstolen ochEU-domstolen eller den kanske förvånande harmoniska relationen mellan Strasbourg och Luxembourg bevisat. Men man har inte lyckats alltid, vilket också nyligen kommit fram i förhål64
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=