epilog: rättsstaten och domarrollen möts. Men maktdelning och rättighetsskydd genom domstolarna blev vid denna tid en levande diskurs. Denna diskurs är inte bara något som rent tidsmässigt sammanföll med hovrättens tidiga verksamhetsår, utan även något som påverkade hovrättens självbild. När hovrätten avgav remissyttranden över civil- och kriminallagsförslagen från 1820- och 1830-talet ställde den sig på reformivrarnas sida. Hovrätten var positiv till en ny mer lättillgänglig civillagbok och till ett nytt straffsystem där domaren fick en större frihet men också ett tyngre ansvar att utdöma det i varje enskilt fall riktiga straffet. När det gällde avskaffandet av dödsstraffet ansåg hovrätten att tiden inte var mogen år 1838, men hovrätten ville att användningen av detta straff successivt skulle minskas för att till slut upphöra. Det krävdes, enligt hovrätten, en ökad bildningsnivå bland befolkningen. I dessa sammanhang har presidenterna Casper Ehrenborgh och Jean Albrekt Berg von Linde varit viktiga namn, men också assessorn och sedermera justitierådet Carl Christian Schmidt. När det gäller hovrättens inre arbetsformer var presidenten Thomas Munck af Rosenschöld noga med att ledamöterna var på plats vid sessionernas början, för då fortsatte högläsningen av inlagorna i akten från föregående dags session. Diskussionen år 1856–58 om denna högläsning och om den skulle ersättas av enbart läsning av de viktiga inlagorna kombinerat med kontrolläsning av akten av en av ledamöterna kan tyckas märklig ur dagens perspektiv. Men den säger något viktigt om domarrollen i en kollegial domstol. Det krävs ett visst antal ledamöter för att ”vid målens diskuterande åstadkomma den friction af olika åsigter, som utgör en af den kollegiala domstolsformens fördelar”, som det uttrycktes 1856. Men detta förutsätter också att alla ledamöter har möjlighet att sätta sig in i målets alla delar – det som en ledamot anser mindre viktigt kan en annan ledamot uppfatta som betydelsefullt. Olika ledamöters ställningstaganden i olika mindre frågor i ett mål leder sammantaget fram till ett välgrundat avgörande. Ambitionen att inom lagens ramar verka för att göra rättegången så rättvis och tillgänglig som möjligt var något som Karl Schlyter förverkligade redan som adjungerad ledamot i hovrätten och som häradshöv518
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=